Sweden Rock: Och sen vidare till Göteborg

På lördagen började maten sina. Först var det salsan, sedan jordnötssåsen och jalapeñon. Sen ribborna och salladen och därpå spetten av alla de slag. Det enda vi hade kvar efter att Ozzy spelat var chiligryta och även den gick åt. Vi åkte alltså hem utan ett enda stycke kött i frysarna, vilket var en jävla fröjd. Framför allt upptäckte Johan nästa dag vad mycket lättare frysarna var att flytta in i bilen när de var tomma!

Jag minns fan inte mycket av någonting. Det är synd att jag inte kunnat uppdatera den här bloggen under festivalens gång, men som nämnt vet jag inte om jag hade hunnit eller orkat i alla fall. Till Västkustupplopp och Metallstaden ska jag i alla fall komma ihåg att göra minnesanteckningar. Vi får se om det hjälper.

På söndagen var Marie och jag nästan omöjliga att få upp, men till slut gick det. Vi packade och grejade, höll på att svimma på grund av brist på föda och vätska, men var i alla fall i bil på väg från området fem minuter i böter. Så jävla bra. Så dissade vi Nisses vägkrog för att vi ville ha något mer matigt än burgare och korv och stannade i Tyringe(?) på en pizzeria kallad Gondolen. Gör det aldrig om ni har vägarna förbi Tyringe(? igen). Hahaha, Mick trodde förvisso att han skulle få oxfilé och riktigt god bearnaise och stekt potatis för 99 svenska kronor. Han åt kanske tre tuggor och var djupt besviken. Marie och jag föreslog att vi skulle göra det till tradition att äta där, alltså göra det nästa år igen, men Mick skakade på huvudet och såhär i efterhand gör jag det också... inte så mycket för att min pizza var oätbar, det var den inte även om jag fick peta bort löken efter att bett om en lökfri tre gånger och efter att Marie tvingat "restaurang"personalen att peta bort löken, men för att jag och Marie redan svurit ett antal gånger på att inte jobba nästa år. Vilket slit och vilket jävla stök. Om några dagar, eller veckor med tanke på att WCR och Metaltown står på schemat inom några dagar, kanske jag har ångrat mig och anser hela det vara värt att slita på sig såhär... men inte än. Än är jag sänkt och har varit det i flera dagar.

Egentligen är det bara tur att jag inte kunnat uppdatera bloggen. Ppå grund av diskbråck käkar jag bra smärtstillande och det i kombo med öl gör mig inte nödvändigtvis lätt att förstå sig på.

Ses på torsdag eller fredag och lördag, men jag orkar inte tänka på det riktigt än.

Sweden Rock: En dag kvar sen

På fredagen flyttade i alla fall jag efter zombiemode deluxe till fronten för att stjäla energi av gäster/kunder för att inte falla ihop i någon form av hög. Marie fick knapp hjälp i köket om någon alls och Johan tog min plats och körde fram mig, vilket gav ett helt okej resultat. Jag vaknade och sög i mig av allas energi, krängde nötter och chips till höger och vänster och rekommenderade baby back ribs framför jerkmarinerade spett med känguru, springbock och struts. Vi fick en felleverans och miste krokodilen till Sweden Rock. Löjligt som fan, men det gick väl hem hos kunderna ändå. Många frågade förvisso om krokodilen och den har väl lockat allra mest tidigare... om inte känguruburgaren, vi inte körde på i år. Tacka gudarna för det, den jävliga burgaren är jag dödstrött på sedan förra året. Få visste ens vad springbock var, men Mick förklarade gärna att det var små antiplopliknande getter i Sydafrika som skuttade fram och blev uppätna av Geparder. I det här fallet rockgeparder då, får jag anta. Fy fan vad tråkigt. Aja.

Dagen innan såg jag för övrigt The Damned och för det missade Hanna Judas Priest. "Jag har sett dem förr och kan se The Damned med dig om det är den enda spelningen du ska se". Hanna är en väninna till mig från Stockholm. Eller ja, hon bor i Kungsängen... Det är väl sådär, men jag har ju flyttat från Sumpan tillbaka till Kallhäll för en vecka sedan så jag kanske inte riktigt är i position att se ner på Kungsängen även om det är ännu en station närmre Bålsta.

När jag lade mig på fredagen på kartongerna i lastutrymmet (Marie hade bäddat åt mig) sa jag till Marie att jag älskar henne och sen njöt jag av tanken på att det bara var en dag kvar. Morgonen därpå vaknade jag förvisso med galen ångest och tänkte att "Tänk om jag missat något och det egentligen är TVÅ dagar kvar eller HELA FESTIVALEN! Jag orkar inte!"... Det var bara en dag kvar.

Även fredagen bjöd på öl. Vakterna fick kött som blivit över och det fick italienarna som sålde kaffe också. Av mig och inte av oss, trodde de så jag fick gratis kaffe hela festivalen. Espresso dopio x2000 cirkus.

Sweden Rock: Torsdag eller fredag?

Det enda jag egentligen kommer ihåg av torsdagen var att frukosten gick åt helvete eftersom grillarna brann om vartannat. Mick stod och tjötade på mig och Marie som jobbade så fort vi kunde och inte fan underlättade fronten det för oss. Det är som det är att jobba i kök. Man ryker ihop och sen när allt flyter på igen är det mesta glömt och förlåtet. Det kan ha varit fredagens frukost som gick åt helvete också... Det där med tid, ja, ni vet...

I alla fall såå jobbade vi på som vanligt och livet lekte. Jag tror fan det var på fredagen det var frukostkaos eftersom jag inte tror att grillarna skulle börjat brinna allihop sådär efter bara en kväll och dessutom lever jag i tron att Johan var på plats första frukosten, men den dåliga frukostdagen var han ute på ärenden... Aja... Vad jag minns av torsdagen i övrigt var att vi var tvungna att slita ner vår skylt uppå taket eftersom vi stod på en grusplan och tältpinnarna inte fyllde någon som helst funktion utan hade låtit vinden slita med sig tältet utan några som helst bekymmer eller förvarningar. Plötsligt stod Daniel, Mick, Marie och jag och höll i tältet tillsammans med några gäster och någon som sålde mat någon helt annanstans. Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men han var en liten, rätt så söt gubbe. Johan som missat hela händelsen ropade på Marie och sa åt henne att jobba och hon skrek att "Kom Johan!!! Ingen jobbar, alla håller i tältet nu!" eller något dylikt. Det var spännande och roligt. Inget annat.

Så några öl på den dagen och till natten fick jag framsätet, jag delat med Daniel första natten, för mig själv. Jag behövde inte längre ligga i fosterställning deluxe utan låg nu i simpel fosterställning. Daniel ägde liggunderlag och låg på golvet i lastutrymmet med Mick, Marie och Johan, men de tre hade allihop tillgång till feta luftmadrasser. "Skönt att komma hem och sova i en säng" sa Mick igår kväll när vi åter var hemma hos honom efter några folköl i han och Johans kolonilott och en jävla god öl på Red Lion vid Mariaplan. "Hö, hö och du får söva på en sån madrass jag sövit på hela festivalen" skrattade han. "Ja och fan vad skönt det ska bli efter att ha sovit i fosterställning i framsätet på den där jävla bilen eller på kartonger i lastutrymmet resterande dagar." Klockan var 01 när vi däckade igår. Cirkus. Och ja, jag sov till 15. Det var FELLT FUCKING DA.

Sweden Rock: Ankomsten

Uppenbarligen ringde folk varandra under Sweden Rock, för jag fann det omöjligt att koppla upp mig och uppdatera bloggen om hur det gick för oss och vad som skedde. Egentligen hade jag väl heller inte tid att göra det och efter att festivalområdet stängde om kvällarna hade jag nog heller ingen ork. Vad jag minns i alla fall. Fortfarande är inte bara jag, utan i alla fall Mick zombifierad. Johan, Marie och Daniel har jag inte språkat med ännu sedan igår när vi skildes åt.

Mick flög upp runt jag vet inte när i morse efter ett samtal om en leverans som anlänt butiken på Ingenjörsgatan 5. Han meddelade mig att vi sovit förbi den bokade tvättiden och att han var tvungen att hoppa in i en taxi pronto för att några pallar stod obevakade utanför Extreme Food. Jag sov till cirkus femtonhundra.

Onsdagen, då jag och Daniel tillsammans med en del musikfascister anlände Sweden Rock satt vi, som nämnt i Stockholm lounge (den bytte tydligen namn några gånger under festivalens gång sedan, men det var inget som påverkade varken mig eller Daniel särskilt om alls) och drack öl nästintill inpå småtimmarna. Daniel praktiskt taget tvingade mig i säng (på en luftmadrass i Pers tält). Pelles, Daniel, Niklas och Krille höll låda ett tag till. Johan och Tommy sov för länge sedan. Några timmar senare kom Per för att sova på marken bredvid madrassen som inte gick att flytta, så denne man försökte likt en desperat apunge klänga sig fast vid mig för att inte glida av den decimeter utrymme som fanns tillgänglig på madrassen. Jag är inte stor, men det var inte madrassen heller. Efter ett tag gav han upp och gick därifrån.

På morgonen blev jag uppjagad med "Nu fan får du gå upp så jag kan få sova något!" och jag gick upp, kissade, borstade tänderna, rökte någon Pelles cigg och tog min väska och Daniel, som tog sin väska, och promenixade in på festivalområdet och letade rätt på Extreme Food-tältet. Funnet.

Vi plockade ut grillar och byggde ett bord och satte oss sedan för att slappa i solen. Något senare, snarare två än en timma, som sagt, dök Johan, Mick och Marie upp i lastbil hyrd av Statoil och så började det. Mitt minne är lite... ingenting att räkna med vad gäller tid, men plats och vad som skett ska jag minnas i alla fall något av. Ja, plats definitivt, vi flyttade oss sällan från tältplatsen.

Onsdagen var bara något av en försmaksdag på Sweden Rock. 4000 personer ska ha varit inne på området utöver alla arbetande, gissar jag. Vi hade något att göra nästan hela tiden och jag stod i köket med Marie och njöt av livet, grillade och gillade läget. Sen vet jag inte mycket mer av just den dagen, men nog fick vi oss en öl eller två framåt kvällskvisten.

Stockholm Lounge?

Daniel och jag har, efter smärre strul med banden i vanlig ordning, insett att vi inte fâr befinna oss pâ campingen, vi befinner oss pâ. Vi tittar därför inte till Extreme Food-tältet pâ festivalomrâdet ikväll. Johan och Fredrik plockade upp det igâr, men är nu âter i Göteborg och latar sig.

Vi lär inte lämna den här campingen ikväll över huvud taget, av den simpla anledningen att vi inte kan trippa in igen hur som helst och utan bekymmer.

Aja, skâl!

Sweden Rock, here we come.......................

20 mil kvar eller nâgot och jag har efter nâgra timmars halvdan sömn öppnat en första öl. Pelle bjöd, men vems öl det var vet jag inte. Daniel kör och är väl stel som nâgot stelt. Jag, Tommy, Johan, Pelle och Niklas trängs runt ett litet bord och Krille sover.

Jag hoppas lite att Mick och Johan tar med sig The Source, men betvivlar det. Ett mâl innan jag âtervänder till Stockholm om en mânad är att smaka The Source och därefter lâta tatuera minnet av erfarenheten. "The Source" bör räcka för att jag ska minnas.

Jobbet börjar pâ torsdag. Nu ska jag kurera nâgon form av förkylning med alkohol. Det har fungerat förr. Döm pâ, ni.

Rullar

Sitter i husbil med Daniel och hans vänner och resan kan man väl, mer eller mindre, säga har börjar. Över gubbarnas planering oroas det en del, men ändâ knappt anmärkningsvärt. Bara precis. Jag, Daniel, Marie, Johan och Mick ska grilla och sälja kött pâ Sweden Rock. Det är planen och det är slutsâlt till festivalen. 33 200 biljetter och fem arbetande...vi.

Daniel siktar pâ att se ett band, men jag är halvdöv och hör inte vilket band han säger att det är. Jag vill bara se The Damned. Nu rullar vi i alla fall pâ E4an. Ses där, lallare.

Edit: Morbid Angel var det Daniel skulle se.