söndag 19 juni 2011

Riva och äta chips

Mick packar och jag vilar i trappan till källarvåningen i butiken. Såhär trött var det länge sedan jag var. Så hittade jag lite Blair's Death Rain Chipotle och jag och Mick tog varsit och mmm:ade i kör. Det var vackert. Hoppas Johan, Kristoffer och Fredrik kommer snart och väcker mig till liv. De är och river regnhärjat tält och plockar kartonger och frysar. Jävla antilyx, det där. Gulle-Gomez hade tydligen passerat tältet imorse och sett att det varit nära att kollapsa, varit god och puttat undan lite vatten.

Gulle-Gomez hälsade på fler gånger under Metaltown och Marie skrek på honom att det bara finns en Gomez och att det är hon. Att han heller inte har en sådan näsa som man har om man heter Gomez.

Mer om WCR och Metaltown kommer när jag samlat lite mer energi. Det här var vad cirkus fem chipotlechips gav mig. Inte mer.

Skjut mig

Sitter i butiken, har sovit nio timmar på luftmadrass i Majorna och är oändligt trött. Ska försöka få tag i min vän Oskar idag, han vet inte att jag tänker flytta in hos honom om några dagar och till i början av juli. Det är rätt roligt. Eh. Jag är zombiefied på riktigt. Kjamis.

torsdag 16 juni 2011

Morgon

Sitter på kontoret, har köpt sprayfärg, väntar på att Mick ska ringa en minitaxi så drar jag ut till området med en kort sväng förbi Forex först. Jävla fläng. Ses snart.

onsdag 15 juni 2011

I väntan på minibulle till Mayorna

Så, nu åker vi hem. Vad är klockan? Kvart över elva. Det är lugna puckar, upp åtta imorgon. Note to self: ta med växel, kolla frysarna och temperaturer (gör temp-schema) och fyll i liggARN. Memorerat.

Rökarna

Mick beklagar sig stundtals över att folk ringer honom om söndagkvällarna och visst är det inte söndag idag, men han ringer runt till varenda en som beställt kall- och varmrökar. Klockan är snart tio och en del väcker han till och med för att fråga vad för träslag de vill ha. whisky/ek, hickory, äpple, körsbär etc. etc.

"Hehe, ligger alla å söver eller?"

Förlåt om vi ringde och väckte dig

Godnatt, Margareta.

Nattamat

Johan, Kristoffer och Daniel åker ut med sista lastet kött. Eller Kristoffer och Johan i alla fall... om jag förstått det rätt. Daniel och Annika åker kanske direkt till kolonin och slaggar eller fan vet vad.

Vi har käkat på Toscana efter The Source-förrätten, som bara jag vågade ge mig på. Johan ska dock inte hamna i skymundan här inte för han har varit på den vid tidigare tillfälle. Klubb The Source är den bästa klubben. Än så länge är det bara jag som vet att den finns, men inte länge till. Den ska det talas om. Klart som fan att jag är rätt stolt, ni kan sluta göra antaganden nu.

Maten smakade bra, jag är sinnessjukt proppmätt och den sista musslan jag försökte få i mig gick knappt ner. Det krävdes nämnvärd ansträngning, vill jag lova. Mick slevade i sig några när han käkat sin oxfilé som gick åt, hela biten. Något högre kvalitet än på Gondolen, får man anta.

Mick ska packa lite lådor (läs: löddör) och jag sitter och internetar tills jag inte orkar längre. Om Mick är klar sällskapar jag väl med honom till Mayorna, annars åker jag innan. Så kliver jag upp i ottan imorgon, duschar och sådär så jag inte råkar skrämma skiten ur vänner, bekanta och annat löst folk som ska gå på festival och terrorisera mig med sina frågor huruvida det är riktig känguru eller något random hittepå. Jävla idioter. Så ska det väl blåsa där ute också eftersom vi fortfarande är i Göteborgs län vad jag vet och här blåser det ju fan jämt. Och på en ö! Helvete. Det blir nog hur jävla bra som helst, alltså.

The Source - Chapter II

Aa, det brände ett tag och jag svepte en halvliter mjölk och satte i mig lite baguette. Jävligt skönt att vara förberedd, men nog trodde jag ändå det skulle vara värre. Johan och Mick tyckte jag mesade lite, men nu tog jag ändå och smakade på helvetet två gånger (under samma tillfälle) för att göra dem nöjda... och för att Johan sa att det inte räknades annars. Vad gör man inte? Nästa vecka drar jag till Anders om han har tid och låter tatuera in det där "The Source" tillsammans med en stilig habanero. Bild kommer, jag lovar inte.

The Soruce - Chapter I

Nu har jag gjort det.

Peppstart

Eh, Fredrik jobbade på någon teatern idag så Kristoffer har roddat med Johan och Daniel. Jag får ta taxi till området imorgon. Felly fucking da, ville ha minilimo, men det blir vanlig minitaxi. Imorgon börjar det och nu snart börjar jag bli något peppad. Matdags alldeles strax.

Pepptack

Inte riktigt pepp på jobb ännu, va. Vet själv inte om det är sedan Sweden Rock, jag fortfarande är helt väck med inkluderade signalfel i hjärnkontoret än, eller om det är sedan gårkvällens flängande på Andra Lång. Eller så är det dosetten som talar, för ja, jag har en senildosett. Senil betyder inte dement, utan cirkus ålderförkalkad och det har föga med saken att göra, men rätt ska vara rätt. Senildemens är demens på grund av ålder och därför skall senilsnöre aldrig igen kallas senilsnöre för det är rent ut sagt urdumt.

Jag lovar hur som helst mig själv att göra ett tappert försök att kränga kött till veganerna imorgon. Sen vill jag ha diplom, men det kan jag förmodligen glömma redan nu. Inte för att Mick och Johan, som bör dela ut detta... nej, fan, vem som helst kan ge mig ett bara jag har ett, inte har tid och sådär. De skulle aldrig komma på tanken. De har helt enkelt inte en lika fantastisk uppsättning gener och annat som jag. Stackars dem eller lyckostar.

Mycket snack och liten verkstad

Mick kommer ner i källaren efter att ha haft besök av kunder i ett kör hela dagen. Jag har knappt lagt märket till hur tiden pinnat på i vanlig ordning. Hon är redan tio över fem, klockan! När jag säger till honom att fan vad mycket folk han har där uppe, stönar han och säger "Jag är så jävla trött på att prata". Mick slipper WCR och för det är han nog hyvens glad, anar jag.

Vädret imorgon sägs bli likt idag, sist jag kollade. Halvklart hit och dit, molnigt hit och dit, inget regn, men blåst som vanligt... nu gissar jag lite också. Det är för att jag tror mig ha en framtid som meteorolog och då behöver man inte vara så noga. Vad jag vet. Sedan kan man ju drabbas av en våg av hat som stackars Tobias i Folk och rövare i Kamomilla Stad och bedrövligt vore väl det, men vad jag vet löste det sig i slutet av boken och folket accepterade karlen igen. Tur var väl det, lyckliga slut är underskattade och skall alltid vara det. Tragedier kan dra åt helvete.

West Coast-pepp

Imorgon på West Coast Riot spelar Bad Brains som jag vill se för x antal år sedan när de fortfarande sägs ha varit något att ha. Nu är jag hyfsat sugen, men ska väl försöka ta mig tid att se dem en stund i alla fall. Det är en dum festival imorgon. Förhoppningsvis har vi lite att göra, säger jag, men ingen annan. Jag vill se Voice of a Generation och The Exploited och Gogol Bordello. Vi får väl se hur det går med det där. Enligt mina beräkningar är det inte omöjligt att jag kommer iväg och kan kolla på åtminstone något, jag menar, det är ju en massa straight edge-patrask där och sådär, men jag kan väl inte rymma iväg 24/7 heller och låta de andra stanna kvar i tältet och spana efter något att göra. Dock tänker jag heja på några vänner från runt om i landet som tydligen skall gästa Hisingen morgondagen till ära.

Det där med att de mer eller mindre ger bort biljetter till festivalen nu roar mig dock föga. Mer folk är mer jobb. Fasiken.

Nu har jag för övrigt mjölk och vitt bröd att tillgå, men jag vet inte om jag törs smaka på The Source. Inte utan Johan och hans filmmöjligheter i alla fall. Det måste finnas bevis på hur jävla efterblivisk (det är ett ord, jag svär) jag är (rimpoäng!).

...Måste... ha... mat

Jag tror det var kul igår. Vi pendlade mellan Sejdeln, Kelly's och King's Head och sen kommer jag inte riktigt ihåg vad det pratades om, men det var nog sköj. Nu ska jag lura pengar av Mick till något ätbart.

Jävlar vad seg jag är.

tisdag 14 juni 2011

Stockholm-Göteborg 1 - 0

Jag drar till Andra lång med en klasskamrat från lågstadiet. Älvsjö, Stockholm på den tiden och Sjöängsskolan. Anjuli och jag sågs förra året när jag var och strosade runt i Göteborg och även i februari när jag våldgästade staden sågs vi över en slemmig burgare på BK på tågstation där våra vägar korsades i sista stund. Stockholmare (även föredettingar, uppenbarligen) kan man fan alltid lita på. Ingen göteborgare jag känner är redo för öl en dag som denna och klart som fan att jag är besviken när till och med alkisarna i den här staden tycks ha gränser. Kom igen för fan. Göteborg presterar dåligt idag. Hör med gaisarna, sa någon. Den enda gaisare jag känner bor i Stockholm och han hade med stor sannolikhet gjort mig sällskap över några öl om jag frågat. Inte för att jag hade behövt, men säkert velat. Jag menar, i Stockholm ses vi över öl när som helst. Vi är inte så mycket för krångel där som ni tycks vara här. Jag saknar de mina. Siri, Maria, Magnus, Viktor, Ola, Andreas, Zeke, Oscar, Johan. Inga nämnda, inga glömda. Eller?

Siri reser till staterna imorgon. Saknar henne redan förstås. Trogna läsare känner till vår relation och nu får jag inte se fruntimret förrän i början av augusti om jag hinner innan jag drar till Blackpool för Rebellion. Det känns i hjärtat.

The Source count down

Imorgon tänker jag uppsöka SHB för att beställa ett nytt bankomatkort. Så ska jag ta ut pengar och gå och köpa mjölk som jag kan dricka efter att jag smakat på The Source. Jävla mäktigt ska det bli, men jag får tydligen inte göra det förrän Johan närvarar då han har möjlighet att filma det hela och ja, det kan jag väl hålla med om att det bör sparas på film. Definitivt. Ska bara tvätta av mig eventuell mascara först.

Extreme Food a.k.a. Samhall

Sitter i butiken och snörvlar. Det är som det är med det där med förkylning. Ikväll är min sista lediga kväll, imorgon räknas inte. Jag jobbar på torsdag, på WCR förstås. Fredrik kommer också och tar sin Extreme Food Live-oskuld. Än så länge har han i festivalsammanhang endast roddat tält och dylikt, men nu fan ska han få stå i fronten med mig. Ska lära honom allt jag kan!

Nu har jag suttit och lablat syrsor- och maskaskar. Det är värre tråkigt än det låter och det låter ändå som en mardröm. Tror jag fick smaka på hur det är att jobba på samhall. Vem vet om det är där jag hamnar sedan, som det invalido jag är med diskbråck och fan vet vad. Maya presenteras numera i samarbete med Tradolan, Paraflax och Alvedon. Paraflex, ja, ja. På Rocken var vi alla i större behov av paraflax ändå. Vad jag vet.

Jag vill supa med mina vänner ikväll, men min mobil ligger i koma så jag är i stort sett okontaktbar, men trillar då och då över en dator som nu när jag sitter bakom Anders i butiken (det är så långt sladden räcker).

Extra nämnvärt: Sista kunderna på Sweden Rock, de som satte i sig den sista chiligryta när det var det enda vi hade kvar på menyn, var de första kunderna i butiken på måndagen (igår). Jävla nice.


måndag 13 juni 2011

Sweden Rock: Och sen vidare till Göteborg

På lördagen började maten sina. Först var det salsan, sedan jordnötssåsen och jalapeñon. Sen ribborna och salladen och därpå spetten av alla de slag. Det enda vi hade kvar efter att Ozzy spelat var chiligryta och även den gick åt. Vi åkte alltså hem utan ett enda stycke kött i frysarna, vilket var en jävla fröjd. Framför allt upptäckte Johan nästa dag vad mycket lättare frysarna var att flytta in i bilen när de var tomma!

Jag minns fan inte mycket av någonting. Det är synd att jag inte kunnat uppdatera den här bloggen under festivalens gång, men som nämnt vet jag inte om jag hade hunnit eller orkat i alla fall. Till Västkustupplopp och Metallstaden ska jag i alla fall komma ihåg att göra minnesanteckningar. Vi får se om det hjälper.

På söndagen var Marie och jag nästan omöjliga att få upp, men till slut gick det. Vi packade och grejade, höll på att svimma på grund av brist på föda och vätska, men var i alla fall i bil på väg från området fem minuter i böter. Så jävla bra. Så dissade vi Nisses vägkrog för att vi ville ha något mer matigt än burgare och korv och stannade i Tyringe(?) på en pizzeria kallad Gondolen. Gör det aldrig om ni har vägarna förbi Tyringe(? igen). Hahaha, Mick trodde förvisso att han skulle få oxfilé och riktigt god bearnaise och stekt potatis för 99 svenska kronor. Han åt kanske tre tuggor och var djupt besviken. Marie och jag föreslog att vi skulle göra det till tradition att äta där, alltså göra det nästa år igen, men Mick skakade på huvudet och såhär i efterhand gör jag det också... inte så mycket för att min pizza var oätbar, det var den inte även om jag fick peta bort löken efter att bett om en lökfri tre gånger och efter att Marie tvingat "restaurang"personalen att peta bort löken, men för att jag och Marie redan svurit ett antal gånger på att inte jobba nästa år. Vilket slit och vilket jävla stök. Om några dagar, eller veckor med tanke på att WCR och Metaltown står på schemat inom några dagar, kanske jag har ångrat mig och anser hela det vara värt att slita på sig såhär... men inte än. Än är jag sänkt och har varit det i flera dagar.

Egentligen är det bara tur att jag inte kunnat uppdatera bloggen. Ppå grund av diskbråck käkar jag bra smärtstillande och det i kombo med öl gör mig inte nödvändigtvis lätt att förstå sig på.

Ses på torsdag eller fredag och lördag, men jag orkar inte tänka på det riktigt än.

Sweden Rock: En dag kvar sen

På fredagen flyttade i alla fall jag efter zombiemode deluxe till fronten för att stjäla energi av gäster/kunder för att inte falla ihop i någon form av hög. Marie fick knapp hjälp i köket om någon alls och Johan tog min plats och körde fram mig, vilket gav ett helt okej resultat. Jag vaknade och sög i mig av allas energi, krängde nötter och chips till höger och vänster och rekommenderade baby back ribs framför jerkmarinerade spett med känguru, springbock och struts. Vi fick en felleverans och miste krokodilen till Sweden Rock. Löjligt som fan, men det gick väl hem hos kunderna ändå. Många frågade förvisso om krokodilen och den har väl lockat allra mest tidigare... om inte känguruburgaren, vi inte körde på i år. Tacka gudarna för det, den jävliga burgaren är jag dödstrött på sedan förra året. Få visste ens vad springbock var, men Mick förklarade gärna att det var små antiplopliknande getter i Sydafrika som skuttade fram och blev uppätna av Geparder. I det här fallet rockgeparder då, får jag anta. Fy fan vad tråkigt. Aja.

Dagen innan såg jag för övrigt The Damned och för det missade Hanna Judas Priest. "Jag har sett dem förr och kan se The Damned med dig om det är den enda spelningen du ska se". Hanna är en väninna till mig från Stockholm. Eller ja, hon bor i Kungsängen... Det är väl sådär, men jag har ju flyttat från Sumpan tillbaka till Kallhäll för en vecka sedan så jag kanske inte riktigt är i position att se ner på Kungsängen även om det är ännu en station närmre Bålsta.

När jag lade mig på fredagen på kartongerna i lastutrymmet (Marie hade bäddat åt mig) sa jag till Marie att jag älskar henne och sen njöt jag av tanken på att det bara var en dag kvar. Morgonen därpå vaknade jag förvisso med galen ångest och tänkte att "Tänk om jag missat något och det egentligen är TVÅ dagar kvar eller HELA FESTIVALEN! Jag orkar inte!"... Det var bara en dag kvar.

Även fredagen bjöd på öl. Vakterna fick kött som blivit över och det fick italienarna som sålde kaffe också. Av mig och inte av oss, trodde de så jag fick gratis kaffe hela festivalen. Espresso dopio x2000 cirkus.

Sweden Rock: Torsdag eller fredag?

Det enda jag egentligen kommer ihåg av torsdagen var att frukosten gick åt helvete eftersom grillarna brann om vartannat. Mick stod och tjötade på mig och Marie som jobbade så fort vi kunde och inte fan underlättade fronten det för oss. Det är som det är att jobba i kök. Man ryker ihop och sen när allt flyter på igen är det mesta glömt och förlåtet. Det kan ha varit fredagens frukost som gick åt helvete också... Det där med tid, ja, ni vet...

I alla fall såå jobbade vi på som vanligt och livet lekte. Jag tror fan det var på fredagen det var frukostkaos eftersom jag inte tror att grillarna skulle börjat brinna allihop sådär efter bara en kväll och dessutom lever jag i tron att Johan var på plats första frukosten, men den dåliga frukostdagen var han ute på ärenden... Aja... Vad jag minns av torsdagen i övrigt var att vi var tvungna att slita ner vår skylt uppå taket eftersom vi stod på en grusplan och tältpinnarna inte fyllde någon som helst funktion utan hade låtit vinden slita med sig tältet utan några som helst bekymmer eller förvarningar. Plötsligt stod Daniel, Mick, Marie och jag och höll i tältet tillsammans med några gäster och någon som sålde mat någon helt annanstans. Jag har fortfarande ingen aning om vem han var, men han var en liten, rätt så söt gubbe. Johan som missat hela händelsen ropade på Marie och sa åt henne att jobba och hon skrek att "Kom Johan!!! Ingen jobbar, alla håller i tältet nu!" eller något dylikt. Det var spännande och roligt. Inget annat.

Så några öl på den dagen och till natten fick jag framsätet, jag delat med Daniel första natten, för mig själv. Jag behövde inte längre ligga i fosterställning deluxe utan låg nu i simpel fosterställning. Daniel ägde liggunderlag och låg på golvet i lastutrymmet med Mick, Marie och Johan, men de tre hade allihop tillgång till feta luftmadrasser. "Skönt att komma hem och sova i en säng" sa Mick igår kväll när vi åter var hemma hos honom efter några folköl i han och Johans kolonilott och en jävla god öl på Red Lion vid Mariaplan. "Hö, hö och du får söva på en sån madrass jag sövit på hela festivalen" skrattade han. "Ja och fan vad skönt det ska bli efter att ha sovit i fosterställning i framsätet på den där jävla bilen eller på kartonger i lastutrymmet resterande dagar." Klockan var 01 när vi däckade igår. Cirkus. Och ja, jag sov till 15. Det var FELLT FUCKING DA.

Sweden Rock: Ankomsten

Uppenbarligen ringde folk varandra under Sweden Rock, för jag fann det omöjligt att koppla upp mig och uppdatera bloggen om hur det gick för oss och vad som skedde. Egentligen hade jag väl heller inte tid att göra det och efter att festivalområdet stängde om kvällarna hade jag nog heller ingen ork. Vad jag minns i alla fall. Fortfarande är inte bara jag, utan i alla fall Mick zombifierad. Johan, Marie och Daniel har jag inte språkat med ännu sedan igår när vi skildes åt.

Mick flög upp runt jag vet inte när i morse efter ett samtal om en leverans som anlänt butiken på Ingenjörsgatan 5. Han meddelade mig att vi sovit förbi den bokade tvättiden och att han var tvungen att hoppa in i en taxi pronto för att några pallar stod obevakade utanför Extreme Food. Jag sov till cirkus femtonhundra.

Onsdagen, då jag och Daniel tillsammans med en del musikfascister anlände Sweden Rock satt vi, som nämnt i Stockholm lounge (den bytte tydligen namn några gånger under festivalens gång sedan, men det var inget som påverkade varken mig eller Daniel särskilt om alls) och drack öl nästintill inpå småtimmarna. Daniel praktiskt taget tvingade mig i säng (på en luftmadrass i Pers tält). Pelles, Daniel, Niklas och Krille höll låda ett tag till. Johan och Tommy sov för länge sedan. Några timmar senare kom Per för att sova på marken bredvid madrassen som inte gick att flytta, så denne man försökte likt en desperat apunge klänga sig fast vid mig för att inte glida av den decimeter utrymme som fanns tillgänglig på madrassen. Jag är inte stor, men det var inte madrassen heller. Efter ett tag gav han upp och gick därifrån.

På morgonen blev jag uppjagad med "Nu fan får du gå upp så jag kan få sova något!" och jag gick upp, kissade, borstade tänderna, rökte någon Pelles cigg och tog min väska och Daniel, som tog sin väska, och promenixade in på festivalområdet och letade rätt på Extreme Food-tältet. Funnet.

Vi plockade ut grillar och byggde ett bord och satte oss sedan för att slappa i solen. Något senare, snarare två än en timma, som sagt, dök Johan, Mick och Marie upp i lastbil hyrd av Statoil och så började det. Mitt minne är lite... ingenting att räkna med vad gäller tid, men plats och vad som skett ska jag minnas i alla fall något av. Ja, plats definitivt, vi flyttade oss sällan från tältplatsen.

Onsdagen var bara något av en försmaksdag på Sweden Rock. 4000 personer ska ha varit inne på området utöver alla arbetande, gissar jag. Vi hade något att göra nästan hela tiden och jag stod i köket med Marie och njöt av livet, grillade och gillade läget. Sen vet jag inte mycket mer av just den dagen, men nog fick vi oss en öl eller två framåt kvällskvisten.

tisdag 7 juni 2011

Stockholm Lounge?

Daniel och jag har, efter smärre strul med banden i vanlig ordning, insett att vi inte fâr befinna oss pâ campingen, vi befinner oss pâ. Vi tittar därför inte till Extreme Food-tältet pâ festivalomrâdet ikväll. Johan och Fredrik plockade upp det igâr, men är nu âter i Göteborg och latar sig.

Vi lär inte lämna den här campingen ikväll över huvud taget, av den simpla anledningen att vi inte kan trippa in igen hur som helst och utan bekymmer.

Aja, skâl!

Sweden Rock, here we come.......................

20 mil kvar eller nâgot och jag har efter nâgra timmars halvdan sömn öppnat en första öl. Pelle bjöd, men vems öl det var vet jag inte. Daniel kör och är väl stel som nâgot stelt. Jag, Tommy, Johan, Pelle och Niklas trängs runt ett litet bord och Krille sover.

Jag hoppas lite att Mick och Johan tar med sig The Source, men betvivlar det. Ett mâl innan jag âtervänder till Stockholm om en mânad är att smaka The Source och därefter lâta tatuera minnet av erfarenheten. "The Source" bör räcka för att jag ska minnas.

Jobbet börjar pâ torsdag. Nu ska jag kurera nâgon form av förkylning med alkohol. Det har fungerat förr. Döm pâ, ni.

Rullar

Sitter i husbil med Daniel och hans vänner och resan kan man väl, mer eller mindre, säga har börjar. Över gubbarnas planering oroas det en del, men ändâ knappt anmärkningsvärt. Bara precis. Jag, Daniel, Marie, Johan och Mick ska grilla och sälja kött pâ Sweden Rock. Det är planen och det är slutsâlt till festivalen. 33 200 biljetter och fem arbetande...vi.

Daniel siktar pâ att se ett band, men jag är halvdöv och hör inte vilket band han säger att det är. Jag vill bara se The Damned. Nu rullar vi i alla fall pâ E4an. Ses där, lallare.

Edit: Morbid Angel var det Daniel skulle se.