onsdag 30 juni 2010

Går i liftastankar

Igen har jag telefonerat med Siri. Hon vaknade precis och hon sa, precis som hon redan sagt till mig cirka tusen och en gång att hon behöver jobba i två dagar till. Det är något filmskapande där hon är kostymör och det verkar gå sådär för att de inte verkar veta hur man gör en film. Fast vad vet jag? Jag kan inte göra en film, men jag skulle se till att alltid ha uppdaterade inspelningsscheman om jag förväntade mig att mina anställda skulle hinna klart innan deadline. Hur som. Vi liftar kanske till Göteborg om två dagar, då. Jag hoppas det.

Lite vill jag städa butiken på Ingenjörsgatan. Bara för att det behövs och för att jag ska ha något att göra i Göteborg, för har jag inte det kan jag lika gärna stanna här och göra ingenting. Siri hjälper mig nog om jag lägger upp det på ett bra sätt. Mick skulle skratta sig lycklig om han kände till min plan. Dock är det inte säkert att jag städar den där butiken. Det beror på Siri, för jag gör det fan inte själv. Det ska vara roligt att städa och det är det inte. Just därför kanske jag låter bli.

På väg hem från Arvikafestivalen -09. Vi hade tagit oss via Göteborg till Eskilstuna och skulle få skjuts hela vägen hem till dörren. Var och en av oss. Jessica var med. Siri var självklart med. Goda tider. Igen, igen, igen!

tisdag 29 juni 2010

Hultsfred inställt

Inget Hultsfred! Festivalen har gått i konkurs, vilket kanske inte kom helt oväntat, men det är ändå tråkiga nyheter. Så vad gör vi då? Det enda målet i alla fall jag hade inom de närmsta två veckorna var ju att åka dit. Johan och Mick är nog lättade med tanke på hur mycket de redan har att göra, men mest är vi alla ledsna. Och jag är det mest för att vi inte får ha vår Meet is murder-premiär förrän på i Arvika. Inte för att jag gillar grönsaker särskilt, men för skylten!

Här är för er lite tappade, om ni finns, som inte tror mig: länk.

Så jag ringde Siri och meddelade henne, men det blev inget längre samtal eftersom hon är ute på äventyr med Saro och några marockaner. Jag hann dock föreslå att vi drar till Göteborg istället och gör den staden några dagar. Vi hann ändå inte med så mycket söndagskvällen och måndagen efter de fyra festivalerna i Frihamnen. Nästan allt var ju stängt eller stängde tidigt? Vad är grejen med det? Det enda bra med Stockholm kan vara att det är mer än två pubar öppna till tre varje dag och att det dessutom är ställen öppna till fem. Hur som helst tänkte vi åka. Kanske med Saro och Sosso om de är villiga att följa med.

Nu hoppas jag att Daniel inte har hunnit köpa en tågbiljett, för jag har fått ett mail av honom på Facebook om att han skulle göra det ikväll och att vi skulle ta det tåg vi pratat om att ta. För övrigt är Daniel en viktigt beståndsdel i teamet under inte längre Hultsfreds-, men Arvikafestivalen. Kanske även längre fram om allt går sig väl.

Aja, inget Hultsfred, men förmodligen Göteborg och ni kan hitta oss där ni kan hitta öl!

Meat is murder

Och hoppas att det inte undgått någon att vi kommer att erbjuda vegetarisk mat på Hultsfreds- och Arvikafestivalen. I utbyte mot vanliga pengar förstås. Precis som med vanlig mat. Det kan ni hälsa alla era icke köttätande vänner. "Meat is murder" ska vi skylta med och det är helt sant.

måndag 28 juni 2010

Utbudet i Frihamnen

Så vad vi sålde har jag bara i förbifarten fått ned, men nu tar vi det och hoppas få med allt.

I matväg var det fyra rätter, vilka förstås gick att ändra på lite hur man önskade. Vi är inte omöjliga. Vi, eller åtminstone jag för jag ska bara tala för mig själv, älskar att göra en kundkombinerad tallrik eftersom att det lite ger mig en paus från annars samma sak jämt.

Jamaikanska jerkspett
Ris, sallad, ett kycklingspett, ett spett på känguru, krokodil och struts med jordnötssås.

Känguruburgare
Känguruburgare i pitabröd med sallad och kaktus

Baby back ribs
Baby back ribs, bönor, majs och barbecuesås

Texax chiligryta
Ris, chiligryta, nachos, ostsås och salsa.

Drickorna är oväsentliga, men i kiosken sålde vi bland annat fem olika sorters chips, alla från Death Rain. Habanero, Parmesan & Habanero, Chipotle, Buffalo Wings och Cheddar. Habanerochipsen gick absolut åt värst och när jag idag pratade med Mick i telefon och frågade honom varför jag själv inte tog med mig några påsar hem så svarade han att de snart är slut och säkert inte ens kommer kunna följa med alla festivaler. Det är en skandal om än en underbar sådan!

Och så Hotlix. Vi sålde askar med myror doppade i vit choklad och andra askar med både larver, syrsa och myror doppade både vit och vanlig choklad. Därtill hade vi odoppade larver i askar, tre olika smaker. Mexican spice, BBQ och Cheddar Cheese. Syrsor i askar hade vi också, även de smaksatta med antingen Sour Crem & Onion, Bacon & Cheese och Salt & Vinegar. Mina favoritlarver är Mexican spice och mina favoritsyrsor är Bacon & Cheese. Har jag förstått det rätt är det även sorterna Siri föredrar.

Klubbor sålde vi med antingen syrsa (apelsin-, kanel-, mint- eller druvsmak), larv (tequila-, äppel-, vattenmelon- eller apelsinsmak) eller skorpion (blåbärs-, äppel-, jordgubbs- eller banansmak.). Klubba med chili och kanel i fanns att köpa,. Jalapeñoklubba och habaneroklubba dessutom, den andra starkare än den ena och så hade vi klubba med Margaritasmak.

Och baconlypsyl.

No Pressure

Jag och Siri var uppe med tuppen klockan åtta och vi väckte inte Mick, trodde inte ens att han var hemma. Vi åt och gjorde oss klara, spatserade till spårvagnen och fick vänta i en evighet eftersom det var söndag. Kom till Järntorget och skulle få vänta en evighet på en spårvagn även där. Vi ringde minitaxi. Minitaxi är det absolut bästa med Göteborg. Fem över tio var vi på festivalområdet, men varken Mick, Johan, Neville eller Anders syntes till. Och Marie skulle inte vara med på Pier Pressure så att hon inte var där, stämde ändå. Vi gav oss direkt i kast med att tömma poolen som bildats i det inbuktande taket på partytältet över grillarna. Grillarna tog vi därefter och när Johan och Mick anlände tjugo i elva var vi praktiskt taget klara med dem. Vi fixade med resten så gott vi kunde för några kartonger med insekter kunde inte stå på disken när det regnade som det gjorde.

Jag sa redan på vägen till Pier Pressure att det inte fanns någon anledning för oss att åka dit och att vi inte skulle ha en enda rush och att det känns som en meningslös söndag. Ingen vidare trevlig inställning, men så hade jag varit vaken till fem, om än på halveget initiativ. Därtill är jag ganska mycket av en ”vad var det jag sa?”-person, men det är också min enda sämre egenskap................

Dagen innan, efter den åtta timmar långa rushen, hade vi låtit oss avundas våra Sweden Rock-grannar som bara satt och gjorde nästan ingenting hela dagarna, ja förutom att bli bjudna på mat av oss. På söndagen dog vi tristessdöden allihop. Siri och jag fick varsin déjà vu och trodde vi satt på tåget till Göteborg igen. Vi konstaterade snart att vi föredrar rush framför Pier Pressure. Vi hade förvisso nog kunnat konstatera det redan när vi kollade vilka som skulle spela på festivalen, men det var nog också därför jag kände på mig att vi inte skulle ha något att göra. Och så allt regn.

Det finns inte så mycket mer att säga om söndagen, förutom att vi spenderade gott om tid i öltältet och att alla där verkade ha lika roligt som vi, alltså inte alls. Johan och Mick turades om med att ta en tupplur ovanpå den omtalade gaslådan. Siri sov lite i en strandstol hos Sweden Rock. Jag fotade asfalten och var faktiskt ganska nöjd med min ”såhär roligt har vi”-bild. Och så dök Marie upp i alla fall och vi kallade henne förstärkning, men det var knappt att någon orkade roas av det. Så tråkade var vi!

Förvisso fick vi fina Hooligan-tröjor till ett bra pris. Tror jag tackar Siri för det snarare än någon annan? Det är möjligt att ni inte förstår, men man måste inte förstå allt.

Kvällens största framträdande var HIM och de spelade covers. Folk som hatade Takida blev alldeles till sig när HIM bordade scenen. Helt obegripligt och lite gråt- eller skrattretande.

Vi städade vi som aldrig förr. Nästan allt skulle bort och när det bara var frys och kyl kvar som skulle in i bilen fick Siri och jag lov att gå. Vi åkte med några till Babar och jag drack öl och Siri drack Pepsi Max. Något roligt om den kvällen finns egentligen inte att säga. I alla fall fick jag frukost på luftmadrassen och jag och min allra bästa Siri svor på att inte skiljas åt igen för det kan hur lätt som helst gå käpprätt åt helvete när vi inte längre kan hålla koll på varandra.

METALTOWN!

För mig som jobbade mer än jag drack öl och såg på bra och halvbra band är det inte så lätt att skilja dagarna åt, framförallt inte fredagen och lördagen. På fredagen vet jag att jag och Siri försvann en kort stund för att åtminstone få höra något av Skindreds framträdande och det fick vi. Siri gillade och ville dansa. Typiskt henne. Vi återvände och Neville försvann i samma ärende, vi försvunnit. Han kom tillbaka och bekräftade att han gillade. Så stod vi där och gav folk insekter och mat i utbyte mot pengar. Dödssås och Habanerochips fick man smaka och de där chipsen gick åt som smör i solsken. Vädret var bara något att hurra för emellan varven.

Vi hade några smärre rusher på fredagen också och det var bara roligt! Allt var roligt och livet var som en dröm.

Sabaton såg vi från vår plats bakom disken och alla tjatade om hur bra de är, men jag tror inte ens att jag lyssnade. När det låter överallt hela tiden, stänger jag snart av och har inte längre möjlighet att ta in mer. Och så överanalyserar jag allting sedan. Det är perfekt!

Rammstein lockade folk och snart var det bara jag, Mick och Siri kvar. Och så turades vi om att spendera vår tid i öltältet och det ljuva livet fortsatte.

Så drog vi hem till Mick till slut, drog i oss några folköl och sov tillräckligt gott och vaknade snart igen.

Någon av dagarna kom brandsnubbarna tillbaka för att Johan bad dem. De var på bättre humör och smakade dödssås och tog emot och delade ut visitkort. Nu gillar jag dem bättre.

På lördagmorgonen for Mick och Johan iväg och jag och Siri gjorde oss i ordning så fort vi kunde, traskade iväg till spårvagnen och åkte. Jag vet inte om det var någons fel, men det händer att Siri, den diabetikern, glömmer sitt insulin lite varstans och då och då. Jag vet ju om det och borde åtminstone jämt ha det i åtanke, men icke. Vi hann så långt som till Brunnstorget innan vi var tvungna att vända om och eftersom vi båda satt med SMS-biljetter på Siris mobil kunde inte ens jag fortsätta. Dessutom hade jag inte gärna lämnat Siri när hon är i det läget att hon behöver insulin, men inget har. När vi åter var vi Brunnstorget ringde Johan och var mer eller mindre fly förbannad och jag tror att vi fick göra rent grillarna, det första vi fick göra, som straffkommendering. Vi gjorde det bra!

Johan tog mig och Siri åt sidan och sa att ”säger vi tio så är det tio som gäller” och jag tyckte att det var larvigt, eftersom att vi inte hade kommit en timma sent för att vi ville. Siri levde ju så allt var väl frid och fröjd? Men ja, sa vi och så kramades vi alla tre. Det vet jag inte varför vi gjorde, men det kanske kan ha varit ett sätt att säga ”no hard feelings”... ”längre” eller jag vet inte. Sedan hade vi i alla fall bara roligt.

Många paxar, men många bättre än andra och jag åt inget annat än chiligryta. Närmare tretiden började det trilla in mer folk, vi fick mer att göra och några känguruburgare senare spelade In Flames. Jag frågade Sweden Rock-grabbarna Mike, Micky och Jens vad klockan var och de svarade ”tjugo i”. Vad är det för svar? Tjugo i elva, vilket betydde att vi haft rush i åtta timmar.

Jag varken gillar eller gillar inte In Flames, bryr mig snarare inte alls, men andra och sista dagen på Metaltown 2010 älskade jag dem helhjärtat för äntligen fick vi alla sätta oss ned och andas. Mick drog ett par bloss av Nevilles cigg och berättade sedan att det var första gången han rökt på sex år.

Så jag tänkte ta med mig Siri till öltältet och berättade för Mick om mina planer. Han tyckte det lät som en god idé och lät mig gå, men hejdade mig och sa att det till och med var en order varpå jag sa åt honom att i sådana fall fick han faktiskt lov att betala ölen. Det gjorde han! Bra kökschef! Bra chef!

En pax sa åt mig att vänta vid ingången till öltältet, där jag och Siri stod och språkade med en vakt, medan han gick för att köpa öl och det tänkte jag verkligen göra för det var en skitjävlabra pax. Sen gick jag. Smart tjej.

Vi handlar alltid något att äta och folköl på 7-Eleven på Shellmacken. Herrn som arbetar där pratar för jävla roligt och ser ut att vara utan livsglädje helt och hållet. Det är kanske inte så roligt, men roligt är att det är en mack utan bensin. Så vi gick dit även idag och vi hade så roligt att vi höll på att dö lite, men inte bara åt den stackarn utan även åt Mick och hans stelopererade höft. Jag lovar att även han skrattade. Siri och jag hade så ont i fötterna och tog oss därför fram så skevt att Mick till och med lade in ett ”ni går värre än jag” och så skrattade vi igen fast inte så att vi drog, men grät. Väl hos Mick somnade Siri innan hon hunnit lägga sig ned och jag och Mick satt och drack öl och pratade tills klockan fem då Mick gick och satte sig i sin säng för att räkna pengar och jag lade mig för att sova. Jag kunde inte somna. Jag hörde sedlar dras mot sedlar i alla fall en halvtimma. Och så var vi uppe klockan åtta.

fredag 25 juni 2010

Ungefär förbjudet

Det vet väl jag att man inte får vilja äta frukost på en sunkig snabbmatsrestaurang när man har fri tillgång till en hur jävla deliciös chiligryta som helst. Med chipotle, choklad och öl!

Säsongstart!

Johan väckte Mick per telefon och kom snart med frukost till mig och Siri. Mackor, yoggi, juice, ost och räkost. Sen drog de medan jag och Siri hade planer på att göra en räd på stan. En räd efter varsin hatt och kanske en till Neville. Vi hittade en stängd butik, som bland annat sålde hattar men inte när de har stängt, på Kungsgatan mitt emot Pizza Hut. Inte exakt, bara på ett ungefär. Klockan var halv tio och de skulle öppna tio. Det var då Siri och jag kom på en strålande idé. Vi äter frukost på en sunkig snabbmatsrestaurang nu och äter våra mackor sedan så kan vi slita på jobbet längre och utan att behöva riskera att dö. En sunkig snabbmatsrestaurang skulle också öppna tio. Jävla stad, men det var väl lika bra. Vi satt i solen utanför domkyrkan och åt mackorna som Johan köpt oss, drack yoggi och pratade bort tjugoåtta minuter. Därefter skyndade vi, fast tyst, in i kyrkan och tände varsit ljus för några döda.

En minut över tio stod vi utanför denna butik och tittade så stressande vi kunde på dem som arbetade där inne, men ännu inte hade låtit öppna dörrarna. Det föll sig inte bättre än så att SMS-biljetterna vi hade bara skulle räcka i ca 15 minuter till och vi visste inte ens hur vi skulle ta oss därifrån vi var till Frihamnen. Så vi kutade in och de anställda karlarna skrattade och frågade om vi hade bråttom. Dum fråga. Siri hittade genast en bra hatt som man inte såg att det stod Corona på, men alla hattar jag provade var gigantiska i jämförelse med petita huvud. Efter mer stress hittade vi till slut en hatt som skulle kunna fungera, men jag ville inte åka till festivalen förrän jag köpt mig en sheriff-stjärna. Buttericks låg nära. In, ut och så försökte en herre lura oss att vi skulle behöva resa först till Centralstation för att därifrån ta femman när femman gick där vi redan stod. Typiskt, men den lätta gick vi inte på!

Vi var på området vid 11, fixade kiosken och skyltar och gav Neville en hatt, jag glömde skriva att vi hittade och köpte. Anders var ute och körde bilen, handlade allt det där vi glömt och kom inte tillbaka på ett bra tag. Så där stod Mick, Johan, Siri, jag, Marie och Neville knappt redo.

Allt gick bra. Idioter kom och smakade dödssås, höll masken tills det kom till Sweden Rock-tältet som vi hade till höger om man stod där vi stod. Där hade de en nära döden-upplevelse och det tyckte väl vi var rätt åt dem. Andra kom och smakade dödssås eller mer precist Shot to hell, höll med om att det var starkt, men såg ut att vilja ha mer. Nya kunder?

Vi hade några mindre rusher mellan spelningarna, men det var egentligen ingen stressig dag. Eftersom att folket kom och skulle handla just mellan spelningarna så missade inte jag varken The Specials, Flogging Molly eller Dropkick Murphy's, även om jag bara såg mycket lite av Flogging Molly, det enda av dem tre banden som jag sett hur många gånger som helst. Specials och Dropkick spelade på den så kallade röda scenen eller vad som helst och den hade vi utsikt över från vårt tält.

Vi träffade många hur roliga människor som helst och fler skulle vi träffa. Karlarna som gick runt och inspekterade hur brandsäkert alla förvarade sin gas blev mäkta imponerade när de såg Mick och Johans konstruktion med låda och allt vad det var. Smaka dödssås ville de dock inte.

Howlin' Pelle kom och frågade om någon särskild sås, vi inte hade. Och inte hade vi såser till salu heller, men stundtals är Mick så givmild. Såser säljer vi ju vanligen bara i butiken. De är med som smakprover eller till maten på vår festivalturné.

När folk började bli tillsagda att gå hem, sprang jag och Siri runt och gav bort all mat vi hade kvar. Mest var det baby back ribs, men även några jerkspett. De flesta gav oss sin skeptiska min, men det är alltid tacksamt och fråga punkare om de vill ha något gratis. Aldrig sett en sådan glad kille. Några av ordningsvakterna tog sig en smakbit och berättade sedan hur gott det var för dem som sa att de inte kunde äta på jobbet eller att de redan ätit plastpizza. Den var uppenbarligen gratis och för inga pengar i världen kan man ju trycka i sig vad som helst...

Jag och Mick tänkte återigen ta en folköl hos honom i Majorna, men jag hann nog bara med en och en halv klunk innan jag föll i sömn. Innan det hann vi nog konstatera att upplägget var bra: Siri, Neville och jag i fronten, Johan och Marie i köket och Mick som en liten alltiallo på sidan, som egentligen bara täcker upp där och fixar det som behövs. Skitjävla bra dag.

torsdag 24 juni 2010

Inför WCR, Metaltown & Pier Pressure

Onsdagen den 16e juni tog jag ett Intercitytåg från Stockholm och jag var övertygad om att jag inte skulle klara mig hela vägen till Göteborg. Att sitta där bredvid olika främlingar som klev av och på, på och av, medan jag skiftade mellan att lösa korsord eller spela Quadra Pop till att läsa Long John Silver av Björn Larsson eller bara lyssna på Knekta Kungar och titta ut genom någon annnas fönster, var något av det absolut mest tråkiga jag utsatt mig för under mitt liv. Jag SMS:ade Mick och skrev att jag skulle dö tristessdöden och att det inte fanns mycket att göra åt den saken. Till slut var jag framme.

Direkt såg jag folk jag anade eller visste skulle besöka West Coast Riot kommande dag och de var alla på väg någonstans, men jag skulle först ringa Mick. Ingen egentligen anledning, ville bara veta var jag skulle ta vägen.

Allt han sa var obegripligt. Jag förstod att han var på festivalområdet och snickrade, men hur jag skulle ta mig dit kunde han inte förklara. Sådan tur var fick jag prata med Fredrik, en liten sparv som därefter skötte butiken medan vi stod i Frihamnen. Han förklarade, jag tog en spårvagn och så mötte jag snart honom och Neville. Neville jobbade också med oss de här tre festivalerna. Han kunde inte stanna och snacka. Han hade bråttom, skulle köpa öl. Vi drack den, vi jobbade, vi åkte till butiken.

Siri kom från Italien samma dag, landade på Skavsta flygplats, åkte hem, packade om, åkte till Stockholm Central och tog ett X2000 till Göteborg. Hon ringde mig och sa att hon snart skulle dö, så tråkigt var det att åka tåg ensam. Hon skulle bara veta hur mycket längre jag satt på mitt tåg. Tjugo över elva anlände Siri andra sidan Sverige.

Efter att jag stått i butiken och packat så många känguruburgare i frysar att frysarna knappt gick att stänga, åkte vi med andra frysar och några kylar tillbaka till festivalområdet. Mötte Siri, kramades. Skrek som flickor. Typiskt. Vi ordnade med det sista, vad det nu var och märkte att allt började gå riktigt långsamt, men hittills hade vi i alla fall bra väder. Inte heller hade vi en tanke på att det skulle kunna komma att förändras.

Innan vi gick och lade oss (vi bor hos Mick när vi är i GBG) drack jag och Mick varsin folköl. Siri åt väl godis och tog insulin eller något.

Intro

Jag, ni kan kalla mig Maya, bloggar om vad jag kan. Extreme Food åker och säljer mat på festivaler i sommar igen och ni ska få läsa så mycket ni vill om det. Även annan info kan förekomma.

Det är på Micks initiativ jag tagit på mig ansvaret för den här bloggen... kan man säga. Och det är sant. Jag har hittat på alltihop själv. Tanken är egentligen inte att nyttja den blogg Extreme Food redan har, det kommer bara på köpet. Jag har ju bara tagit på mig det här för att jag själv ska kunna sitta och läsa om hur roligt jag och Siri har haft på de festivaler vi arbetat tillsammans med Extreme Food för roligt tänker vi ha och har redan haft, tänka sig. Inplanerade festivaler är West Coast Riot, Metaltown och Pier Pressure som redan varit. Utöver dem är det Hultsfreds- och Arvikafestivalen i juli plus Göteborgskalaset i augusti. Information om var ni hittar oss hittar ni här till höger.

Min personliga åsikt är att en blogg ska vara lite som en dokusåpa och därför har jag även tänkt dela med mig av hemligheter, men bara små och obetydliga. Vi måste hålla masken, vi också. Även när vi äter dödssås.

Siri har med sig kameran på mången utflykt så förhoppningsvis och -modligen kommer det även upp bilder här så småningom. Bilder i långa banor om jag får bestämma. Sådär så att alla får vara med på ett hörn. Annars hamnar väl i en hög på Facebook i alla fall.

Så nu är ni med och underrättade? Jag och Siri lärde känna gubbarna på Arvikafestivalen 2009 och det är ingen kort historia, så jag väljer att spara den till ett annat tillfälle. Kanske när vi ses på varsin sida av disken för det hoppas jag att vi gör om du inte är ytterst bedrövlig.

Nu börjar vi, tycker jag!