Jag och Siri var uppe med tuppen klockan åtta och vi väckte inte Mick, trodde inte ens att han var hemma. Vi åt och gjorde oss klara, spatserade till spårvagnen och fick vänta i en evighet eftersom det var söndag. Kom till Järntorget och skulle få vänta en evighet på en spårvagn även där. Vi ringde minitaxi. Minitaxi är det absolut bästa med Göteborg. Fem över tio var vi på festivalområdet, men varken Mick, Johan, Neville eller Anders syntes till. Och Marie skulle inte vara med på Pier Pressure så att hon inte var där, stämde ändå. Vi gav oss direkt i kast med att tömma poolen som bildats i det inbuktande taket på partytältet över grillarna. Grillarna tog vi därefter och när Johan och Mick anlände tjugo i elva var vi praktiskt taget klara med dem. Vi fixade med resten så gott vi kunde för några kartonger med insekter kunde inte stå på disken när det regnade som det gjorde.
Jag sa redan på vägen till Pier Pressure att det inte fanns någon anledning för oss att åka dit och att vi inte skulle ha en enda rush och att det känns som en meningslös söndag. Ingen vidare trevlig inställning, men så hade jag varit vaken till fem, om än på halveget initiativ. Därtill är jag ganska mycket av en ”vad var det jag sa?”-person, men det är också min enda sämre egenskap................
Dagen innan, efter den åtta timmar långa rushen, hade vi låtit oss avundas våra Sweden Rock-grannar som bara satt och gjorde nästan ingenting hela dagarna, ja förutom att bli bjudna på mat av oss. På söndagen dog vi tristessdöden allihop. Siri och jag fick varsin déjà vu och trodde vi satt på tåget till Göteborg igen. Vi konstaterade snart att vi föredrar rush framför Pier Pressure. Vi hade förvisso nog kunnat konstatera det redan när vi kollade vilka som skulle spela på festivalen, men det var nog också därför jag kände på mig att vi inte skulle ha något att göra. Och så allt regn.
Det finns inte så mycket mer att säga om söndagen, förutom att vi spenderade gott om tid i öltältet och att alla där verkade ha lika roligt som vi, alltså inte alls. Johan och Mick turades om med att ta en tupplur ovanpå den omtalade gaslådan. Siri sov lite i en strandstol hos Sweden Rock. Jag fotade asfalten och var faktiskt ganska nöjd med min ”såhär roligt har vi”-bild. Och så dök Marie upp i alla fall och vi kallade henne förstärkning, men det var knappt att någon orkade roas av det. Så tråkade var vi!
Förvisso fick vi fina Hooligan-tröjor till ett bra pris. Tror jag tackar Siri för det snarare än någon annan? Det är möjligt att ni inte förstår, men man måste inte förstå allt.
Kvällens största framträdande var HIM och de spelade covers. Folk som hatade Takida blev alldeles till sig när HIM bordade scenen. Helt obegripligt och lite gråt- eller skrattretande.
Vi städade vi som aldrig förr. Nästan allt skulle bort och när det bara var frys och kyl kvar som skulle in i bilen fick Siri och jag lov att gå. Vi åkte med några till Babar och jag drack öl och Siri drack Pepsi Max. Något roligt om den kvällen finns egentligen inte att säga. I alla fall fick jag frukost på luftmadrassen och jag och min allra bästa Siri svor på att inte skiljas åt igen för det kan hur lätt som helst gå käpprätt åt helvete när vi inte längre kan hålla koll på varandra.
Jag sa redan på vägen till Pier Pressure att det inte fanns någon anledning för oss att åka dit och att vi inte skulle ha en enda rush och att det känns som en meningslös söndag. Ingen vidare trevlig inställning, men så hade jag varit vaken till fem, om än på halveget initiativ. Därtill är jag ganska mycket av en ”vad var det jag sa?”-person, men det är också min enda sämre egenskap................
Dagen innan, efter den åtta timmar långa rushen, hade vi låtit oss avundas våra Sweden Rock-grannar som bara satt och gjorde nästan ingenting hela dagarna, ja förutom att bli bjudna på mat av oss. På söndagen dog vi tristessdöden allihop. Siri och jag fick varsin déjà vu och trodde vi satt på tåget till Göteborg igen. Vi konstaterade snart att vi föredrar rush framför Pier Pressure. Vi hade förvisso nog kunnat konstatera det redan när vi kollade vilka som skulle spela på festivalen, men det var nog också därför jag kände på mig att vi inte skulle ha något att göra. Och så allt regn.
Det finns inte så mycket mer att säga om söndagen, förutom att vi spenderade gott om tid i öltältet och att alla där verkade ha lika roligt som vi, alltså inte alls. Johan och Mick turades om med att ta en tupplur ovanpå den omtalade gaslådan. Siri sov lite i en strandstol hos Sweden Rock. Jag fotade asfalten och var faktiskt ganska nöjd med min ”såhär roligt har vi”-bild. Och så dök Marie upp i alla fall och vi kallade henne förstärkning, men det var knappt att någon orkade roas av det. Så tråkade var vi!
Förvisso fick vi fina Hooligan-tröjor till ett bra pris. Tror jag tackar Siri för det snarare än någon annan? Det är möjligt att ni inte förstår, men man måste inte förstå allt.
Kvällens största framträdande var HIM och de spelade covers. Folk som hatade Takida blev alldeles till sig när HIM bordade scenen. Helt obegripligt och lite gråt- eller skrattretande.
Vi städade vi som aldrig förr. Nästan allt skulle bort och när det bara var frys och kyl kvar som skulle in i bilen fick Siri och jag lov att gå. Vi åkte med några till Babar och jag drack öl och Siri drack Pepsi Max. Något roligt om den kvällen finns egentligen inte att säga. I alla fall fick jag frukost på luftmadrassen och jag och min allra bästa Siri svor på att inte skiljas åt igen för det kan hur lätt som helst gå käpprätt åt helvete när vi inte längre kan hålla koll på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar