torsdag 22 juli 2010

Minneskort lokaliserat

Prisa Gudarna, Siri har hittat sitt minneskort. Hon är ju, som nämnt, i Dalarna nu och där låg det inte, men hon fick en liten uppenbarelse om var hon gömt det på landstället utanför Norrtälje och hon har telefonerat med sin far där och han har hittat det! På söndag kommer Siri hem och då är tanken att hon ska syssla med allt hon hinner på en vecka innan hon drar till Serbien. Allt hon hinner inkluderar att föra över bilderna på ett USB-minne som hon inte behöver på sitt Serbienäventyr och att ge det till mig. Som en dröm, tycker jag att det låter och snart får ni alltså bilderna från WCR, Metaltown och helst inte Pier Pressure.

Gargamelpost!

Fick ett strålande mail på Facebook från ingen mindre än Gargamel, som besökt butiken några gånger. Han har haft sin grej så han har väl, fan vet jag exakt men halvkassa eller helbra, halvdöda, vad som, smaklökar, vilket innebär att han kan hälla i sig våra såser utan några bekymmer över huvud taget. Ja, ja, ni fattar grejen. Inget ont som inte har något gott med sig. Mick har också haft sin grej, men inte samma tur på just smaklöksplanet.

Hur som var Gargamel och åt hos oss på Arvikafestivalen. Han var drucken och jag var det nog också så vad vi pratade om, förutom att han var drucken och att jag nog var det också, minns jag inte. Jo, vi försökte komma på vad Gargamel i Smurfhistoriens katt heter och nu har jag googlat det. Azraël. Hur som igen, bra kille.

Bra mail:
Haha mitt favoritärkesepe från Arvika alltså!
Trodde nästan inte du fanns på riktigt.
Allt bra med du? Nyktrat till än?

Visioner och en smärre öltorka klockan ingenting

Jag sov nästan ut, vaknade, traskade till duscharna och därefter till Extreme Food-tältet. Siri låg och sov i en av våra strandstolar. Ja, ibland tänker då gubbarna på allt. Hon hade inte lärt sig något om grytor, såser och riskokning och inte verkade det bekymra varken henne eller Mick. "Då hade hon ju kunnat få sova ordentligt istället" sa jag. "Nej, men hon har varit med och startat upp för idag". Äh. Det där klarar de av själva och enda syftet med att Siri skulle upp samma tid som de var ju för att lära sig saker som bara Mick kan. Vad de än må säga om saken så är det jag som har rätt, tycker jag.

Så jag grillade lite känguruburgare och målade ribs eller något och höll hårt i min grillpinne, för det är, sanna mina ord, en riktigt bra pinne. Pinnelius fick min strax heta och så döpte Johan och jag grillarna till Alexis, Adolf och Perry.

Dagen rullade förmodligen på som vanligt, mitt minne är lite påverkat från de här kvällarna. Gratis kaffe och halva priset på milkshake fick vi i alla fall av några bedårande pojkar i Mjölk-tältet bredvid Krubb-A-Dub. Siri gillar milkshake. Vi utbytte tjänster egentligen, eller födoämnen och det är lite vad vi sysslar med när vi åker ut på sådana här äventyr.

Och just det! Det har varit snack om att vi nästa år åker på en tre månader lång turné med bland annat festivaler och marknader inräknat och det är ju också därför jag och Siri måste lära oss allt, absolut allt, för att Johan och Mick ska kunna lämna oss, skicka iväg oss med eget crew när vi behöver infinna oss på två tillställningar samtidigt. Siri och jag drömmer om det här, vi har visioner. Nästa år hoppas vi ha vår egen vagn, för att slippa ha öppet dygnet runt, på lilla campingen och således ska ingen sakna oss. Ingen!

Det är lite som med butiken i Stockholm som det finns drömmar om och planer på, men knappt märkbara. Herregud. Vi vill ju ha den nu, vi är så taggade att överhuvudet Mick inte kan föreställa sig det. Inte prio nummer ett i Micks värld och det är väl begripligt att han vill ordna med den butik han redan har först, men det går ju så långsam att bygga ut den där jävla butiken och hade de satt mig och Siri på att göra det hade det varit klart för länge sedan. Sådana är vi. Sådana är de. Typiskt!!!

Hur som, vi frågade Marcus om han skulle kunna tänka sig att ingå i vårt team nästa år och det sa han väl inte direkt att han kunde, men när Siri frågade om han kunde grilla sa han att han kunde lära sig och det tar i alla fall Siri och jag som ett ja. Vi frågade Ekke också, men var för lat, sa han. Tråkigt, sa vi.

Dagen och kvällen började närma sig min födelsedag, men alla hade redan sagt grattis i förskott fastän jag berättat för dem att det faktiskt inte är särskilt lyckosamt. Så rätt som det var fyllde jag år och fick en kram av Siri, ett paket cigg av Anders, två öl av Mick och en gratulationsvisa av hela gruppen. Ja, där satt jag och njöt och någon timma därpå lämnade jag det välpreppade köket för öl i öltältet! Där kombinerade mjölk-pojkarna en liten trudelutt som säkert var någon annans från början. De kallade mig liten och rar och go och jag tror jag låtsades någon sekund att jag tänkte döda dem, men det tänkte jag aldrig!

Just det. Jimmy var där också. En pojke som värvat Siri och hennes väninna Sara till UNF. Värd att nämnas, absolut. Han skjutsade ju mig till Stockholm två dagar därpå!

Vi stängde ner, traskade till campingen och gick på ölräd, men en helt hopplös sådan. Ja, utan ett enda fynd förutom någon killes sista vita vin som fick mig att må som en dröm dagen efter, eller?

tisdag 20 juli 2010

Brist på vatten och således en jävla massa inte såld mat

På morgonen runt när som helst vaknade jag och frös likt fan vet vad. Ja, det är klart att vi inte hade med oss sovsäckar och sådant trams, eller ens en madress. Vi sov på en Djurgårdsfilt som jag ansåg vara det bästa alternativet till filtar att ta med eftersom det inte rörde mig ryggen om den förstördes eller försvann. Snarare skulle jag bli lättad och se det lite som en gåva.

"Siri, jag fryser" sa jag, men hon svarade inte. Hon satte sig upp, plockade kläder ur sin väska och lade dem över mig innan hon lade sig ner och höll om mig. För Siri är en riktig kompis.

Åtta var det upp och hoppa, köpa frukost på Statoil och duscha med funktionärer i ett omklädningsrum till en ishall. Sunkigt, jävligt, kläder på och så promenixade vi in på området och till vårt tillhåll, där gubbarna stod och grämde sig över att vi ännu inte fått något vatten. Vi ordnade med det sista och, klockan slog tolv, insläppet var försenat och "vad bra," tänkte vi "för vi har inget vatten". Så småningom trillade folk i alla fall in, men inte förrän runt 17-tiden kom någon och ordnade med vatten till oss.

Under tiden hade Siri och jag blivit mer eller mindre tokiga, bråkat med alla och blivit än mer frustrerande när vårt eviga tjat och bråk inte ledde någon vart. Dessutom hade vi bestämt oss för att älska Krubb-A-Dub, det enda mattältet där vi stod förutom vi. De hade inte heller vatten och kunde således inte börja sälja mat, eftersom det inte uppfyller hälsovårdsmyndighetens krav och de således riskerar förlora sitt tillstånd att sälja mat alls. Vi sålde inte heller något annat än läsk och syrsor i paket.

Efter några timmar kom hälsovårdsdamen förbi och tillät oss sälja ribbor och grytor, men inga exotiska maträtter som känguruburgare eller jamaicanska jerkspett förrän vi fått rinnande vatten. Vi blev alldeles till oss, men upptäckte snart att det inte var många som ville äta annat än just den där burgaren.

Krubb-A-Dub hade kunnat vara konkurrenter, absolut, men de serverade vegansk och vegetarisk mat. Alla vegetarianer och veganer som traskade förbi skickade vi till Krubb-A-Dub och tvärtom fast med köttätare.

Aja, vatten runt fem. Jag stod i köket och kvällen var helt okej. Jag svor på att inte lämna köket förrän jag kunde det exemplariskt, men snart hade jag tröttnat på den där skiten och ville stå i fronten med Siri och kränga mat. Det var då Johan sa till mig att jag skulle stå kvar i köket resten av Arvikafestivalen så jag passade på att tycka en aning synd om mig själv, men mest om dem eftersom jag och Siri kränger käk som ingen annan när vi är tillsammans.

När klockan började närma sig stängning och alla lämnade området insåg jag att jag inte ville ha med fronten att göra längre. I köket kan man preppa så att det finns gott om allt och när det kommer en liten rush sedan kan man stå och se på när fronten jobbar. Johan och jag hade det bra vid grillarna, vi hade makten för en köksmästare bestämmer alltid.

Många dök upp under kvällen och påstod sig sakna oss från Lilla campingen där Extreme Food stod förra året. Några som beställt åtminstone ett par gånger från hemsidan kom också dit och ville säga hej till Mick och säkert till oss också, men det var kanske inte fullt så viktigt. Ekke var en av dem och på honom ska det komma bilder för ingen har så tjusiga hängen i sina töjningar som Ekke och därtill är han en av dem som inte drar sig från att smaka på såser och låta bli att be om mjölk därefter. Några fler sådana älskvärda kunder finns det emellertid, men inte många.

En Marcus dök även upp och Mick frågade om jag kände igen honom eftersom han spenderat mycket tid vid tältet på Lilla förra året, liksom jag och Siri gjort, men jag vet inte. Kanske. Han var lite full, men bra och Siri och jag började överväga att värva honom till vårt crew om vi nu ska ut på egna Extreme Food äventyr nästa sommar. Utan Johan, Mick och Anders. Säkert är det därför jag fick stå i köket, för att de skulle slippa oroa sig över att jag inte klarade det. Efter bara en dag pratade Mick om att degradera Johan och även om det var tomt prat för min skull så tog jag åt mig så gott jag kunde och kallades snart Maya, köksmästar'n eller kängurudräpar'n. Helt okej enligt min mening.

Dagen därpå skulle Siri få lära sig gryt-, ris- och såsprepp så hon skulle få kliva upp 9 medan jag, min tursamma jävel, fick sovmorgon till 11! Som en dröm, va?

Säkerligen har jag glömt att skriva om en del viktigheter, men faktum är att jag kan inte, INTE minnas allt för även jag var mer eller mindre drucken! OK?!

måndag 19 juli 2010

Packa upp i Arvika

Så, jag ska försöka påbörja det här bloggandet om Arvika och vi får alla läsa hur det går.

I tisdags tvättade jag och Siri alla våra kläder och sysslade med andra nödvändigheter. Tiden gick och snart var det natt, men vi gick inte och lade oss. Fan vet vad vi gjorde, men att sova fanns det bara inte en tanke på. Siri skällde på mig för att jag inte packat när klockan närmade sig tre på morgonen och jag gjorde som jag blev tillsagd. Halv fem hade jag ställt klockan på och halv fyra kom jag på att jag behövde vila lite. Eller sova, men hur det skulle gå, det visste väl redan jag. Siri satt vid datorn och mitt tangentbord är minst sagt inte särskilt diskret så där låg jag och trodde det var krig. Tjugo över fyra bad jag Siri lämna rummet så att jag kunde få sova lite, men det var försent. Där låg jag i tio och visste att jag måste gå upp för att resa på äventyr om just tio minuter. När jag klev upp hittade jag Siri någonstans. Sovandes. Jag väckte!

Vi plockade ihop det sista inklusive matlådorna vi förberett dagen innan. Man vet aldrig riktigt hur lång tid det kan ta att resa till Arvika, men det ska ni få reda på. Ja, efter den här redogörelsen. Så konkade vi saker till pendeltågsstationen och i förbifarten kastade jag mina hemmanycklar i kuvert i min gode vän Magnus brevlåda. Han lovade att vattna blommorna mina för att han är lite som en dröm.

På Stockholm Central köpte vi frukost, mötte Daniel och sprang till vårt försenade tåg. Där somnade Siri och där satt Daniel och slappade. Där satt jag och stirrade. Sen stod vi still för det är så det går när man reser med SJ. Man stannar och så står man still. Olika länge beroende på fall.

Åt lite, pratade ytterst lite tills jag och Siri nådde toppen av trötthet och vi började skratta åt allt det där tråkiga vi kunde komma på att skratta åt. Stackars Daniel, tänket jag sen, men inte då. Fast vad vi skrattade åt var roligt. Absolut roligt och är det fortfarande. Jag saknar Siri. I någon av de skolor hon gått i var en kvinna och berättade om feministiskt... självförsvar eller dylikt, skitsamma. Om jag förstått det rätt så är det ändå skitsamma. "Om en kille kommer fram till dig när du är ute och vill bjuda dig på en drink och du tackar nej och han ändå vill bjuda dig på en drink så betyder det att han inte förstår ditt nej och då måste du säga det med hela kroppen: Nej. Nej, nej, nej, nej, nej. Min kropp är inte ditt tempel." Det är inte meningen att ni läsare ska skratta nu för detta kommer förstås med en koreografi som är något utöver det vanliga. Eller?

I Karlstad bytte vi tåg och snart var vi i Arvika varifrån vi tog taxi till incheckningen. Funktionärerna var dumma i huvudet och sa att incheckningen öppnade 11 och när klockan var 11 sa de att den öppnade 12. Siri sa åt dem att de ljög och de svarade att de inte visste vad klockan var. Apropå? Tänkte jag. Vi traskade ändå bara in på området och när vi konstaterat att vi inte sovit på 28 timmar träffade vi Mick, Johan och Anders och någon karl som sa att här ska ni stå. Sen började vi bygga tält!

Det var underbart roligt eller något. Vi hade ingen öl. När vi skulle plocka ut frysen som vägde runt ett ton var det enda vi trodde att vi hade till vår hjälp en hjulklädd planka som var cirka 50cm². Vi sköt ut frysen över kanten på lastbilen och hade plankan under, såg till att den var så i mitten under frysen som det gick. Haha, jo, bara tanken på det får mig att skratta och jag ska förklara för er varför. Om ni inte förstår så lämnar jag det åt er, för jag är lite av en professor i att förklara saker. Eller?!

När det bara var ett hjul som satt där det skulle hade vi sådan tur var kommit så långt att vi , förvisso med mycket möda och stort besvär, kunde skjuta in frysen på en av pallarna vi lånat av en snäll herre. När vi gjort detta och skulle flytta den fulla kylen kom vi på den strålande att idén vrida bilen, knuffa ut kylen på flaket, backa bilen, sänka flaket, och hålla emot medan någon körde fram bilen. Vi hade väl sparat oss rejält om vi kommit på det en stund innan., men ibland krävs det kanske ett problem för att hitta en lösning.

När vi var klara med tältet och allt vad det innebar drog Siri och jag till lilla campingen för att slå upp vårt tält. Vi skyndade sedan för att möta Anders med bilen i vilken han hade all vår packning och ett extra tält(?). Det slog vi upp på lugna campingen och således hade vi tillräckligt med valmöjligheter, ansåg vi. När det var uppslaget, eller uppslaget och uppslaget, det var mycket behändigt och slog upp sig självt, spatserade vi tillbaka till lilla campingen och lade oss att sova på gräset i skuggan av någon annans tält innan vi återvände till festivalområdet för öl och ribs utanför Extreme Food-tältet.

Vi åt ribbor, drack öl och pratade om ditten och datten och om att vi inte ännu fått tillgång till vatten (rimpoäng!). Efter någon timma drog vi oss alla tillbaka till våra sovplatser, om man anser hela lilla campingen vara vår, för där drog vi runt någon timma och hittade karlar Siri av misstag fotat på Dancing Dingo när vi var där senast. Roligt. Klas hette han och hans goda vänner, varav någon var med på Dancing Dingo, hette Kalle, Christian och Oscar. Några fruntimmer var med där, men vad de hette har jag svårt att minnas. En hette kanske Saga. Ja, kanske. Så sov vi några timmar på lugna campingen innan vi for upp klockan åtta för att duscha och göra vad vi hann innan vi skulle vara på plats vid tältet igen klockan nio.

Och det kommer säkert tiotusentals bilder förr eller senare och det är bara en smärre överdrift! Ni lär få bläddra bakåt för jag lär placera dem i inlägg som de hör till.

söndag 18 juli 2010

D.Ö.D.

Nu är jag hemma, men Siri är i Dalarna någonstans och jobbar med annat än Extreme Food. Sådan är hon! Om Arvikafestivalen får ingen läsa förrän tidigast imorgon eftersom jag kräver viss återhämtning. Tack för eventuell visad förståelse.

onsdag 14 juli 2010

Inför Arvikafestivalen

Alldeles om några timmar lämnar Siri och jag min lägenhet och påbörjar vår resa till mest västligare längdgrader, men också något nordligare breddgrader. Arvika är vårt mål och tåget lämnar Stockholm Central 06:30. Alldeles lagom, eller?

Jobbmötet på Carmen och därefter Bröderna Olsson gick som en dans på rosor och blood shots. Som en jävla dröm och vi ser nog alla tre fram emot att jobba tillsammans. Vi talade inte om mycket annat än jobb, fast nog rymdes en del berättelser om äventyr som kan få vem som helst att trilla av stolen. Jag drack Brooklyn Lager och Oppigårds Golden Ale för sådan är jag och inte mycket mer. Daniel förstod direkt och berättade därtill att några killar på andra sidan lokalen hade paxat oss.
Vi förklarade pax-reglerna för Daniel och inte för att vi förväntar oss att Daniel ska göra oss sällskap i vårt paxande, men för att han ska förstå och vi ska slippa förklara det när vi väl på festivalen får en minut över. Den minuten kommer vi ju garanterat ha munnen full av öl och inte ha tid eller lust att säga ett ord mer än nödvändigtvis skål om vi ens hinner.

Hur resan till Arvika går, det vet vi inte. Johan har bokat biljetten och kolla upp resan med hjälp av bokningsnumret, kan vi inte. Det kan i princip ta hur många timmar som helst och då har jag inte inkluderat förseningar i den uträkningen. Fast så dum är väl inte Johan att han ser till att vi är där till natten när tält och grillar och allt vad det är redan måste stå klart, vara inspekterat och godkänt?

Hur som helst. Siri och jag har lagat mat för picknick på tåget. Att affärerna är öppna innan vi lämnar huvudstaden är knappast troligt eller alldeles säkert bara en dröm och drömmare vet vi ju är tappade idioter, sådana vi inte har något för. Ja, ja, nu ska jag inte vara den som rycker livsglädjen från alla stockholmare som liksom vi far till Arvika imorgon bitti vid samma tid, med samma tåg och som inte inte har tänkt en tanke på att äta bör man, annars dör man stämmer. Dör gör man förvisso i vilket fall, men förr utan mat om man inte i blindo traskar över autobahn eller så. Fan vet jag, jag känner inte till allas öden och missöden. Nog om det, nu tröttnar ni snart på att läsa vad jag har att dela med mig av. Ja, om ni inte redan gjort det vill säga och det har ni säker- och hoppeligen för er skull och ingen annans.

Vi har laddat med vatten också. Att vi skulle ha den äran att få resa med X2000 och med fungerande AC, skulle aldrig falla mig in att tro och vatten och annan värdig dricka tar ju, som känt, slut på de där svettågen bara efter en liten stund. Innan man hinner blinka ens en gång!

Tillgång till Internet där i Värmlands skogar, vill jag inte våga påstå oss komma att ha heller. Eller vågar och vågar, modig som jag är hade jag nog gjort det illa kvickt om det inte vore för att jag starkt, starkare än någonsin, betvivlar att vi kommer ha möjlighet att koppla upp oss själva och skriva om det ljuva livet.

Ni får helt enkelt läsa hur bedrövligt och enastående vi haft det när Siri är i Dalarna och jobbar, men jag är hemma och bloggar.

måndag 12 juli 2010

Hyffsat glada tjejer hemma

Så. Idag ska vi alltså träffa Daniel. Siri kommer hit så fort hon ätit, packat och betalat lite räkningar. För övrigt har jag typ inte en krona att leva på, men inte heller några räkningar att betala. Jag kanske inte hade råd att bjuda Neville och Nicholas på öl mest jämt. Äh, det ligger nog i generna. När Siri kommit hit med packning och allt vad det är, ska vi bara äta något innan vi drar till Carmen.

Med från Göteborg hade jag och Siri Baconlypsyl, Bacon Ranch Dressing and Dip, Mix Jerksås, Blair's Chipotlechips, någon Mayonnaise, Pluto's Jamaican Jerk marinerad Paradise Potion, Baconsalt med hickorysmak, Lynchburg Tennessee Jack Daniel's BBQ Hot & Spicy, Achiote Pasta m.m.! Bra resa.

Inför Arvika är vi hittills lagom taggade. Vi vet att Mick och Johan sliter med förberedelser av alla slag, eller hoppas i alla fall att de gör.

Jag har ett bekännande, vi skäms, men bara lite: Vi liftade inte heller hem från Göteborg. Vi kom ju plötsligen på att vi faktiskt hade en tid att passa. Eller en tvättid och så ett löfte till någon som vattnar mina blommor när jag är borta. Han fick presenter i mängder för det dock. Vi tog tåget, jag bokade på fyllan vilket är anledningen till att jag nu inte har många ören kvar på mitt konto. Det skulle ha tre timmar, men tog 4½. Älskar uppehåll för tågmöten och dylikt, ja, t.ex för att loket har gått sönder. Det gjorde det nog bara för att jag satt och SMS:ade om att jag ville åka någon annanstans och för att jag fick "stanna tåget, så kommer jag ikapp" till svar. Jo, därför stannade tåget, för allt solen snurrar runt mig och jag snurrar runt mig och mig, mig, mig! Jo, sa jag.

Makaroner är inte min favorit. Därför längtar i alla fall jag till Arvika.

Dagen före hemfärd

I lördags sov vi hela dagen precis som vilken annan dag som helst. Vi tänkte ta oss ut innan klockan åtta på kvällen för en gångs skull, men det... gick i stöpet. Jag var i behov av att träffa Johan för att låna hans iPhone. Micks dator... den är som den är. Jag bad om en adress, vilket Mick inte kunde ge mig. Han förklarade hellre hur vi skulle gå från Järntorget fastän jag tjatade om att vi tänkte ta taxi. "Men åk till Järntorget och gå förbi butiken och gå ner mot vattnet. Så går ni liksom fram till vattnet och så ser ni två snygga gubbar där och det är vi." Eh. "Med den där beskrivningen hittar vi er aldrig." blev svaret. Så vi tog taxi till det där förskräckliga hjulet vid Lilla Bommen. Där på någon uteservering satt de och drack öl.

Jag köpte Kilkenny och Siri drack chokladkaka och åt någon lightläsk.En öl senare ville jag iväg. Plötsligen hade jag jättebråttom så jag drog med mig Siri, gick hela tiden tre meter framför henne och till Nordstan. Jag behövde cigg och jag behövde det nu. Eller då. Aldrig tidigare har jag upplevt sådan abstinens och jag förstod heller inte riktigt vad det handlade om förrän jag blev otrevlig mot Siri. Ingenstans verkade det finnas en vanlig kiosk med ordentliga öppettider, men nästan framme vid Kungsportsplatsen fanns en godisbutik och de hade till och med älskvärda blå Prince. Strax därpå satt vi i en taxi på väg till Kelly's och det var trevligt där. Jag drack East India Pale Ale! Den är jättegod. Nicholas kom dit! Förresten heter en av vakterna där 1400-2145. En annan heter Niklas.

Vi praktiskt taget rusade in på Kingshead för att jag vill åt en London Pride innan vi lämnade den här långgatan för avenyn. Siri beställde något ganska precist, hur något nu kan vara det, och så fick hon vad hon bett om och jag undrade om jag borde vara orolig. Sen åkte vi till Dubliner. Neville kom dit! Vi hade jättetrevligt, säkert roligt också och det väl allt jag minns och orkar berätta om.Imorgon ska jag och Siri träffa Daniel på Carmen. Vi vill säga hej och hallå mest innan vi drar till Arvika på onsdag. Vi har ju inte träffat honom och tvärtom.

Dagen före dagen före hemfärd

Nu är vi hemma, men jag måste berätta klart. Vad vi gjorde, vad som hände och vad som hände sen. En del av det jag minns kommer med. Resten gör det inte!Av någon fick jag på fredagen rådet att gå till Kelly's på Andra långgatan. Jaha, tänkte Siri och jag. Vi gick ju förbi det igår och några andra dagar i våra liv, men så planerade vi vår kväll och tänkte gå in på Kelly's dagen till ära. Det gick sig inte. Johan ringde och sa åt oss att komma till Henriksberg där han satt med Mick och Marie. Av samma person som rådde oss att gå till Kelly's fick vi rådet att gå till Henriksberg. På lördagen. Men nu var det fredag och vi gick dit. Jag drack Kilkenny och Siri drack läsk och åt mat. Vi hade en trevlig stund. Och Nicholas som vi träffade dagen innan på Dubliner kom dit på sin moppe och stannade en stund.

Sen! Åkte Mick hem till sig och Marie hem till Johan och henne, medan Johan, Siri och jag fortsatte till Dancing Dingo! Vi sa hej till Robban och gav honom ett kuvert utan dess like. Jag, Johan och Siri snackade jobb och jag blev lite rörd. Vi skålade och precis innan dök några före detta kollegor till Johan upp. De satt en stund och försvann sedan, men inte mig emot eller tvärtom. Nicholas kom tillbaka, han och Johan snackade dykning och det var så jävla tråkigt att Siri och jag ville dö. Å andra sidan var Svante där, fastän han inte jobbade så Siri kunde åtminstone sysselsätta sig med att stå och snacka skit med honom och Robban. Jag satt och dog, visste inte var hon höll hus.När de slutat prata om dykning ville Johan snart gå hem. Tråkigt. Han hade ju bjudit mig på öl hela kvällen dittills och jag gillade det hela tiden. Johan fick lite hjälp på traven. Ut alltså. Siri kastade helt enkelt ut honom och fick beröm från vakterna som egentligen jobbade där. Jag hade varit där och fotat när Johan förnedrades så om det inte vore för tre små, ettriga Stockholmsfruntimmer som rusade in i mig. Först den ena, sedan den andra och därpå den tredje. Helt logiskt. Idioter. Jag armbågade dem lite och hoppades på en moshpit sådär som jag oftast gör och de skrek av förvåning över att någon reagerade på att de kom skenande som tappade fanskap. "Sluta" gnällde det och jag sa att jag hatar stockholmare.

När Dubliner stängde ville vi gå någon annanstans, men inte till Valand så vi gick till Valand, betalade 100kr inträde och ångrade oss djupt och engagerat.Svarttaxi hem var ett misstag. Överenskommet pris stämmer inte nödvändigtvis (rimpoäng!). Så arg blev jag att jag sa hemska saker och bad Siri döda chauffören med sitt insulin. Det gjorde hon inte. Vi gick därifrån och hem och sov.Fler bilder på ingång.

fredag 9 juli 2010

Den här gången i Göteborg

Så vi kom till Göteborg till slut. I tisdags. Vi har gjort begravning och annat mindre roande, men inte så mycket. Jag mådde som överkörd av en buss när vi kom fram och till i förrgår, men nu är det bättre och jag tycker plötsligen att det är roligare att göra stan än jag gjorde för några dagar sedan.Göteborg är trevligare än Stockholm. Vi flyr Stockholm så fort vi kan. Så fort vi kommit hem.

I onsdags såg vi andra halvlek av Tyskland-Spanien på pizzerian Del Piero på Jaegerdorffsplatsen, inte långt från vårt näste. Därifrån tog vi minitaxi, som vi älskar, till Kingshead och mötte gubbarna och Marie. Vi eller jag dog av skratt mest jämt. Marie är en rolig kvinna. Asrolig kvinna faktiskt. När vi var klara där drog Mick hem till sig och Johan och Marie hem till sig. Siri, jag och Neville fortsatte till Avenyn och Dancing Dingo. Vakten Svante paxade Siri medan jag drack italiensk öl och lyssnade på Madness. Det var lite som en paus från stöket på Kingshead och det kommande stöket på Babar. Det var trevligt! Vi hade roligt. Även utan Marie!

På Babar var det lika obeskrivligt som vanligt och inte för att det är ett så jävla roligt ställe, utan för att jag inte finner ord för den skeva mixen av tråkiga människor och idioter. Vi går ändå dit igen ibland. Typiskt, men de har London Pride och jag har inte hittat den på något annat tre-ställe.Efter en halv minuts konverserande med Siri här om just Babar har vi kommit fram till att vi går dit lite för att man kan hitta eller bli hittad av nästan precis vem som helst. Egentligen är det väl därför vi går ut över huvud taget. För att träffa skevt och skitjävla roligt folk.Iiiigååår.... var vi på Kingshead igen efter att ha åkt in till Avenyn för mat för att sedan upptäcka att Siris pass var kvar i Mayorna. Minitaxi. Äcklig chaufför och så Andra långgatan. Efter att ha konstaterat att det på Kingshead inte fanns mycket mer för oss att göra än att störa oss på folk som envisades med att sitta vid samma bord som vi, gick vi till Sejdeln. Där finns en tavla med en svart katt som motiv och jag vill ha den. Jag vill ha den nu. Siri drack läsk och jag drack Samuel Adams Boston Ale. Sen kom de där envisa mongo-pongosarna från Kingshead dit också och slog sig förstås ned vi vårt bord. Vi gick. Eller typ sprang.Tog Minitaxi igen, men till The Dubliner, men den här gången fick vi åka med en trevlig chaufförska som faktiskt kört oss till The Dubliner en annan gång. Ja, förra gången vi var i den här stan. Vad drack jag där, då? Murphy's Red. Vi hade en bra kväll och träffade en jättejätterolig Johan som började bli full. Traditional Irish Music stod det på en fin skylt att de spelar på det där stället, men de hade ingen koll på Stan Rogers. Lite ledsamt, men det gick över efter en liten stund. Siri käkade burgare innan vi åkte till Mayorna för att däcka.

Tänkte kolla det där Bar Kino ikväll tills jag precis googlade och läste att det är ett hipster-ställe. Tack, men nej tack. Var fan finns alla schyssta sunkpubar med sunkhunkar och ok öl?!

Fler bilder på ingång.

tisdag 6 juli 2010

Micks numera omtalade särskrivningar

Jag fick verkligen ett SMS från en god vän precis, som skrev att "Dels undrar jag om du kan se över Extreme Foods hemsida. Gubbarna har lyckats få till sjukt många särskrivningar och annat. Var lite språkpolis tack! Annars en kul sida."

Bra SMS och verkligen... om jag fick skulle jag rätta hela skiten, men att skåda så många särskrivningar tar på krafterna så jag skulle kräva pengar för jobbet och det skulle jag aldrig få!

Tågar till Götet ikväll

Typiskt, men eftersom Siri har en del filmjobb att pyssla med så har vi behövt skjuta liftturen tills det är dags att åka hem från Göteborg. Vi tar tåget dit idag, lämnar Stockholm Central 17:05. Biljetterna är bokade och runt tre åker vi in till stan. Jag har lite saker jag måste införskaffa i utbyte mot pengar. Även det är väl typiskt? Nu hinner vi inte lifta längre. Vi måste veta säkert att vi är på andra sidan landet imorgon för då är äger en begravning rum och den ska det gås på. Nu när Hultsfredsfestivalen är inställt skulle man kunna tro att vi skulle sitta sysslolösa och kanske lida av obeskrivlig tristess till och med, men icke! Folk trillar av pin precis som vanligt. Som om Hultsfredsfestivalen startar imorgon och som om Extreme Food inte har förlorat några ören över huvud taget.

Onsdagkväll gör vi nog stan.

Hur fan tar man sig till Kungsbacka från Göteborg och sedan tillbaka igen? Västtrafik?

måndag 5 juli 2010

Siri har tappat sitt minne

Minneskortet med bilderna från WCR, Metaltown och Pier Pressure är för tillfället på okänd ort, vi minns helt enkelt inte riktigt var vi gjort av det. Dock och förstås hoppas vi att det dyker upp på något vänster och ju förr desto bättre!

Fast jag hatar verkligen särskrivningar och "sista bokstaven"-missar

Okej, jag har läst det nu. Du får skriva hur du vill. När jag rättar folks texter vet jag hur det slutar. Jag önskar helt enkelt att det aldrig skrivits något och sådan tänker inte jag vara. Natten till ära liksom.

Ingen stavkontroll

Jag tänker inte rätta Micks inlägg. Jag tänker inte ens läsa det. Lite av en språkfascist kan man säga att jag är och hittar ni stavfel och dylikt i någon av texterna jag skrivit, var goda att meddela mig snarast. Det får bara inte förekomma...eller... ja. Hur som helst. Mick!

lördag 3 juli 2010

Helt Oextremt

Kom just hem efter en barrunda me mycke VM fotboll... lite sugen på lite mat. Satte på spisen, fel platta visa de sig. Brandlarm på, grannar knacka dörr å en jävla massa rök... låg nån plastgrej där ju... Flashback från ägg grejen för nåra år sen. Ska kanske berätta den storien nån gång.

Har funderat på om att berätta om en av dom sjukaste månaderna ja upplevt... ja.. förra månaden va de. Har aldrig upplevt liknande nånsin... Har aldrig gått bättre för extremefood och aldrig sämre, plus att de har varit utomjordiska (Tyska) infiltrationsgrejer som hänt.
Får fundera på hur ja ska lägga upp storien. Nu börjar röken lägga sig här,,, tar mig en bärs å sen e e sova.
Va de lagom sär skrivning May a ?

/Mic k

Mer dödssås åt folket

Här om veckan (jag borde kanske ha postat det här inlägget tidigare) var jag och Siri ute och gjorde stan. Jag hade glömt min Shot To Hell i hennes väska när vi reste från Göteborg senast och fick tillbaka den då. Onsdag förra veckan skulle jag tippa att det var. Vi satt på en sunkig snabbmatsrestaurang vid Slussen och hamnade i ett samtal med några dalmaser. Mycket trevliga, eller? Till en början var det ganska motsatsen till trevliga. Dryga rent ut sagt och jag vet inte varför de envisades med att prata med oss och samtidigt låtsades att de inte ville göra det. Aja.

Den ena jobbade som kock av något fabulöst slag och undrade vad vi arbetade med, varpå vi började göra reklam för Extreme Food som vanligt. Per automatik. Jag har fortfarande gott samvete för att jag älskar Extreme Food. Vi plockade fram Shot To Hell. Han ville smaka. Han vågade absolut, sa han. En dum en trodde han var på jobbet fortfarande och bjöd på dödssås. Kort därefter fick jag punga ut 16kr för en mjölk för att stilla mitt plötsligt dåliga samvete.

Senare på Skeppsbar hände ungefär detsamma när en herre artigt frågade ut Siri och mig om vårt jobb. Han smakade såsen och plötsligt som det var vek sig benen på honom och för att inte fara i backen fick han hålla i sig i barstolen. Det var en ren fröjd för ögat, vill jag lova!

Jag bjöd även min kära mor på den efter ett smärre gräl vi haft. Hon är tyvärr lika cool som jag... så det var inte det minsta roligt.