Alldeles om några timmar lämnar Siri och jag min lägenhet och påbörjar vår resa till mest västligare längdgrader, men också något nordligare breddgrader. Arvika är vårt mål och tåget lämnar Stockholm Central 06:30. Alldeles lagom, eller?
Jobbmötet på Carmen och därefter Bröderna Olsson gick som en dans på rosor och blood shots. Som en jävla dröm och vi ser nog alla tre fram emot att jobba tillsammans. Vi talade inte om mycket annat än jobb, fast nog rymdes en del berättelser om äventyr som kan få vem som helst att trilla av stolen. Jag drack Brooklyn Lager och Oppigårds Golden Ale för sådan är jag och inte mycket mer. Daniel förstod direkt och berättade därtill att några killar på andra sidan lokalen hade paxat oss.
Vi förklarade pax-reglerna för Daniel och inte för att vi förväntar oss att Daniel ska göra oss sällskap i vårt paxande, men för att han ska förstå och vi ska slippa förklara det när vi väl på festivalen får en minut över. Den minuten kommer vi ju garanterat ha munnen full av öl och inte ha tid eller lust att säga ett ord mer än nödvändigtvis skål om vi ens hinner.
Hur resan till Arvika går, det vet vi inte. Johan har bokat biljetten och kolla upp resan med hjälp av bokningsnumret, kan vi inte. Det kan i princip ta hur många timmar som helst och då har jag inte inkluderat förseningar i den uträkningen. Fast så dum är väl inte Johan att han ser till att vi är där till natten när tält och grillar och allt vad det är redan måste stå klart, vara inspekterat och godkänt?
Hur som helst. Siri och jag har lagat mat för picknick på tåget. Att affärerna är öppna innan vi lämnar huvudstaden är knappast troligt eller alldeles säkert bara en dröm och drömmare vet vi ju är tappade idioter, sådana vi inte har något för. Ja, ja, nu ska jag inte vara den som rycker livsglädjen från alla stockholmare som liksom vi far till Arvika imorgon bitti vid samma tid, med samma tåg och som inte inte har tänkt en tanke på att äta bör man, annars dör man stämmer. Dör gör man förvisso i vilket fall, men förr utan mat om man inte i blindo traskar över autobahn eller så. Fan vet jag, jag känner inte till allas öden och missöden. Nog om det, nu tröttnar ni snart på att läsa vad jag har att dela med mig av. Ja, om ni inte redan gjort det vill säga och det har ni säker- och hoppeligen för er skull och ingen annans.
Vi har laddat med vatten också. Att vi skulle ha den äran att få resa med X2000 och med fungerande AC, skulle aldrig falla mig in att tro och vatten och annan värdig dricka tar ju, som känt, slut på de där svettågen bara efter en liten stund. Innan man hinner blinka ens en gång!
Tillgång till Internet där i Värmlands skogar, vill jag inte våga påstå oss komma att ha heller. Eller vågar och vågar, modig som jag är hade jag nog gjort det illa kvickt om det inte vore för att jag starkt, starkare än någonsin, betvivlar att vi kommer ha möjlighet att koppla upp oss själva och skriva om det ljuva livet.
Ni får helt enkelt läsa hur bedrövligt och enastående vi haft det när Siri är i Dalarna och jobbar, men jag är hemma och bloggar.
Vi förklarade pax-reglerna för Daniel och inte för att vi förväntar oss att Daniel ska göra oss sällskap i vårt paxande, men för att han ska förstå och vi ska slippa förklara det när vi väl på festivalen får en minut över. Den minuten kommer vi ju garanterat ha munnen full av öl och inte ha tid eller lust att säga ett ord mer än nödvändigtvis skål om vi ens hinner.Hur resan till Arvika går, det vet vi inte. Johan har bokat biljetten och kolla upp resan med hjälp av bokningsnumret, kan vi inte. Det kan i princip ta hur många timmar som helst och då har jag inte inkluderat förseningar i den uträkningen. Fast så dum är väl inte Johan att han ser till att vi är där till natten när tält och grillar och allt vad det är redan måste stå klart, vara inspekterat och godkänt?
Hur som helst. Siri och jag har lagat mat för picknick på tåget. Att affärerna är öppna innan vi lämnar huvudstaden är knappast troligt eller alldeles säkert bara en dröm och drömmare vet vi ju är tappade idioter, sådana vi inte har något för. Ja, ja, nu ska jag inte vara den som rycker livsglädjen från alla stockholmare som liksom vi far till Arvika imorgon bitti vid samma tid, med samma tåg och som inte inte har tänkt en tanke på att äta bör man, annars dör man stämmer. Dör gör man förvisso i vilket fall, men förr utan mat om man inte i blindo traskar över autobahn eller så. Fan vet jag, jag känner inte till allas öden och missöden. Nog om det, nu tröttnar ni snart på att läsa vad jag har att dela med mig av. Ja, om ni inte redan gjort det vill säga och det har ni säker- och hoppeligen för er skull och ingen annans.
Vi har laddat med vatten också. Att vi skulle ha den äran att få resa med X2000 och med fungerande AC, skulle aldrig falla mig in att tro och vatten och annan värdig dricka tar ju, som känt, slut på de där svettågen bara efter en liten stund. Innan man hinner blinka ens en gång!
Tillgång till Internet där i Värmlands skogar, vill jag inte våga påstå oss komma att ha heller. Eller vågar och vågar, modig som jag är hade jag nog gjort det illa kvickt om det inte vore för att jag starkt, starkare än någonsin, betvivlar att vi kommer ha möjlighet att koppla upp oss själva och skriva om det ljuva livet.
Ni får helt enkelt läsa hur bedrövligt och enastående vi haft det när Siri är i Dalarna och jobbar, men jag är hemma och bloggar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar