Onsdagen den 16e juni tog jag ett Intercitytåg från Stockholm och jag var övertygad om att jag inte skulle klara mig hela vägen till Göteborg. Att sitta där bredvid olika främlingar som klev av och på, på och av, medan jag skiftade mellan att lösa korsord eller spela Quadra Pop till att läsa Long John Silver av Björn Larsson eller bara lyssna på Knekta Kungar och titta ut genom någon annnas fönster, var något av det absolut mest tråkiga jag utsatt mig för under mitt liv. Jag SMS:ade Mick och skrev att jag skulle dö tristessdöden och att det inte fanns mycket att göra åt den saken. Till slut var jag framme.
Direkt såg jag folk jag anade eller visste skulle besöka West Coast Riot kommande dag och de var alla på väg någonstans, men jag skulle först ringa Mick. Ingen egentligen anledning, ville bara veta var jag skulle ta vägen.
Allt han sa var obegripligt. Jag förstod att han var på festivalområdet och snickrade, men hur jag skulle ta mig dit kunde han inte förklara. Sådan tur var fick jag prata med Fredrik, en liten sparv som därefter skötte butiken medan vi stod i Frihamnen. Han förklarade, jag tog en spårvagn och så mötte jag snart honom och Neville. Neville jobbade också med oss de här tre festivalerna. Han kunde inte stanna och snacka. Han hade bråttom, skulle köpa öl. Vi drack den, vi jobbade, vi åkte till butiken.
Siri kom från Italien samma dag, landade på Skavsta flygplats, åkte hem, packade om, åkte till Stockholm Central och tog ett X2000 till Göteborg. Hon ringde mig och sa att hon snart skulle dö, så tråkigt var det att åka tåg ensam. Hon skulle bara veta hur mycket längre jag satt på mitt tåg. Tjugo över elva anlände Siri andra sidan Sverige.
Efter att jag stått i butiken och packat så många känguruburgare i frysar att frysarna knappt gick att stänga, åkte vi med andra frysar och några kylar tillbaka till festivalområdet. Mötte Siri, kramades. Skrek som flickor. Typiskt. Vi ordnade med det sista, vad det nu var och märkte att allt började gå riktigt långsamt, men hittills hade vi i alla fall bra väder. Inte heller hade vi en tanke på att det skulle kunna komma att förändras.
Innan vi gick och lade oss (vi bor hos Mick när vi är i GBG) drack jag och Mick varsin folköl. Siri åt väl godis och tog insulin eller något.
Direkt såg jag folk jag anade eller visste skulle besöka West Coast Riot kommande dag och de var alla på väg någonstans, men jag skulle först ringa Mick. Ingen egentligen anledning, ville bara veta var jag skulle ta vägen.
Allt han sa var obegripligt. Jag förstod att han var på festivalområdet och snickrade, men hur jag skulle ta mig dit kunde han inte förklara. Sådan tur var fick jag prata med Fredrik, en liten sparv som därefter skötte butiken medan vi stod i Frihamnen. Han förklarade, jag tog en spårvagn och så mötte jag snart honom och Neville. Neville jobbade också med oss de här tre festivalerna. Han kunde inte stanna och snacka. Han hade bråttom, skulle köpa öl. Vi drack den, vi jobbade, vi åkte till butiken.
Siri kom från Italien samma dag, landade på Skavsta flygplats, åkte hem, packade om, åkte till Stockholm Central och tog ett X2000 till Göteborg. Hon ringde mig och sa att hon snart skulle dö, så tråkigt var det att åka tåg ensam. Hon skulle bara veta hur mycket längre jag satt på mitt tåg. Tjugo över elva anlände Siri andra sidan Sverige.
Efter att jag stått i butiken och packat så många känguruburgare i frysar att frysarna knappt gick att stänga, åkte vi med andra frysar och några kylar tillbaka till festivalområdet. Mötte Siri, kramades. Skrek som flickor. Typiskt. Vi ordnade med det sista, vad det nu var och märkte att allt började gå riktigt långsamt, men hittills hade vi i alla fall bra väder. Inte heller hade vi en tanke på att det skulle kunna komma att förändras.
Innan vi gick och lade oss (vi bor hos Mick när vi är i GBG) drack jag och Mick varsin folköl. Siri åt väl godis och tog insulin eller något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar