För mig som jobbade mer än jag drack öl och såg på bra och halvbra band är det inte så lätt att skilja dagarna åt, framförallt inte fredagen och lördagen. På fredagen vet jag att jag och Siri försvann en kort stund för att åtminstone få höra något av Skindreds framträdande och det fick vi. Siri gillade och ville dansa. Typiskt henne. Vi återvände och Neville försvann i samma ärende, vi försvunnit. Han kom tillbaka och bekräftade att han gillade. Så stod vi där och gav folk insekter och mat i utbyte mot pengar. Dödssås och Habanerochips fick man smaka och de där chipsen gick åt som smör i solsken. Vädret var bara något att hurra för emellan varven.
Vi hade några smärre rusher på fredagen också och det var bara roligt! Allt var roligt och livet var som en dröm.
Sabaton såg vi från vår plats bakom disken och alla tjatade om hur bra de är, men jag tror inte ens att jag lyssnade. När det låter överallt hela tiden, stänger jag snart av och har inte längre möjlighet att ta in mer. Och så överanalyserar jag allting sedan. Det är perfekt!
Rammstein lockade folk och snart var det bara jag, Mick och Siri kvar. Och så turades vi om att spendera vår tid i öltältet och det ljuva livet fortsatte.
Så drog vi hem till Mick till slut, drog i oss några folköl och sov tillräckligt gott och vaknade snart igen.
Någon av dagarna kom brandsnubbarna tillbaka för att Johan bad dem. De var på bättre humör och smakade dödssås och tog emot och delade ut visitkort. Nu gillar jag dem bättre.
På lördagmorgonen for Mick och Johan iväg och jag och Siri gjorde oss i ordning så fort vi kunde, traskade iväg till spårvagnen och åkte. Jag vet inte om det var någons fel, men det händer att Siri, den diabetikern, glömmer sitt insulin lite varstans och då och då. Jag vet ju om det och borde åtminstone jämt ha det i åtanke, men icke. Vi hann så långt som till Brunnstorget innan vi var tvungna att vända om och eftersom vi båda satt med SMS-biljetter på Siris mobil kunde inte ens jag fortsätta. Dessutom hade jag inte gärna lämnat Siri när hon är i det läget att hon behöver insulin, men inget har. När vi åter var vi Brunnstorget ringde Johan och var mer eller mindre fly förbannad och jag tror att vi fick göra rent grillarna, det första vi fick göra, som straffkommendering. Vi gjorde det bra!
Johan tog mig och Siri åt sidan och sa att ”säger vi tio så är det tio som gäller” och jag tyckte att det var larvigt, eftersom att vi inte hade kommit en timma sent för att vi ville. Siri levde ju så allt var väl frid och fröjd? Men ja, sa vi och så kramades vi alla tre. Det vet jag inte varför vi gjorde, men det kanske kan ha varit ett sätt att säga ”no hard feelings”... ”längre” eller jag vet inte. Sedan hade vi i alla fall bara roligt.
Många paxar, men många bättre än andra och jag åt inget annat än chiligryta. Närmare tretiden började det trilla in mer folk, vi fick mer att göra och några känguruburgare senare spelade In Flames. Jag frågade Sweden Rock-grabbarna Mike, Micky och Jens vad klockan var och de svarade ”tjugo i”. Vad är det för svar? Tjugo i elva, vilket betydde att vi haft rush i åtta timmar.
Jag varken gillar eller gillar inte In Flames, bryr mig snarare inte alls, men andra och sista dagen på Metaltown 2010 älskade jag dem helhjärtat för äntligen fick vi alla sätta oss ned och andas. Mick drog ett par bloss av Nevilles cigg och berättade sedan att det var första gången han rökt på sex år.
Så jag tänkte ta med mig Siri till öltältet och berättade för Mick om mina planer. Han tyckte det lät som en god idé och lät mig gå, men hejdade mig och sa att det till och med var en order varpå jag sa åt honom att i sådana fall fick han faktiskt lov att betala ölen. Det gjorde han! Bra kökschef! Bra chef!
En pax sa åt mig att vänta vid ingången till öltältet, där jag och Siri stod och språkade med en vakt, medan han gick för att köpa öl och det tänkte jag verkligen göra för det var en skitjävlabra pax. Sen gick jag. Smart tjej.
Vi hade några smärre rusher på fredagen också och det var bara roligt! Allt var roligt och livet var som en dröm.
Sabaton såg vi från vår plats bakom disken och alla tjatade om hur bra de är, men jag tror inte ens att jag lyssnade. När det låter överallt hela tiden, stänger jag snart av och har inte längre möjlighet att ta in mer. Och så överanalyserar jag allting sedan. Det är perfekt!
Rammstein lockade folk och snart var det bara jag, Mick och Siri kvar. Och så turades vi om att spendera vår tid i öltältet och det ljuva livet fortsatte.
Så drog vi hem till Mick till slut, drog i oss några folköl och sov tillräckligt gott och vaknade snart igen.
Någon av dagarna kom brandsnubbarna tillbaka för att Johan bad dem. De var på bättre humör och smakade dödssås och tog emot och delade ut visitkort. Nu gillar jag dem bättre.
På lördagmorgonen for Mick och Johan iväg och jag och Siri gjorde oss i ordning så fort vi kunde, traskade iväg till spårvagnen och åkte. Jag vet inte om det var någons fel, men det händer att Siri, den diabetikern, glömmer sitt insulin lite varstans och då och då. Jag vet ju om det och borde åtminstone jämt ha det i åtanke, men icke. Vi hann så långt som till Brunnstorget innan vi var tvungna att vända om och eftersom vi båda satt med SMS-biljetter på Siris mobil kunde inte ens jag fortsätta. Dessutom hade jag inte gärna lämnat Siri när hon är i det läget att hon behöver insulin, men inget har. När vi åter var vi Brunnstorget ringde Johan och var mer eller mindre fly förbannad och jag tror att vi fick göra rent grillarna, det första vi fick göra, som straffkommendering. Vi gjorde det bra!
Johan tog mig och Siri åt sidan och sa att ”säger vi tio så är det tio som gäller” och jag tyckte att det var larvigt, eftersom att vi inte hade kommit en timma sent för att vi ville. Siri levde ju så allt var väl frid och fröjd? Men ja, sa vi och så kramades vi alla tre. Det vet jag inte varför vi gjorde, men det kanske kan ha varit ett sätt att säga ”no hard feelings”... ”längre” eller jag vet inte. Sedan hade vi i alla fall bara roligt.
Många paxar, men många bättre än andra och jag åt inget annat än chiligryta. Närmare tretiden började det trilla in mer folk, vi fick mer att göra och några känguruburgare senare spelade In Flames. Jag frågade Sweden Rock-grabbarna Mike, Micky och Jens vad klockan var och de svarade ”tjugo i”. Vad är det för svar? Tjugo i elva, vilket betydde att vi haft rush i åtta timmar.
Jag varken gillar eller gillar inte In Flames, bryr mig snarare inte alls, men andra och sista dagen på Metaltown 2010 älskade jag dem helhjärtat för äntligen fick vi alla sätta oss ned och andas. Mick drog ett par bloss av Nevilles cigg och berättade sedan att det var första gången han rökt på sex år.
Så jag tänkte ta med mig Siri till öltältet och berättade för Mick om mina planer. Han tyckte det lät som en god idé och lät mig gå, men hejdade mig och sa att det till och med var en order varpå jag sa åt honom att i sådana fall fick han faktiskt lov att betala ölen. Det gjorde han! Bra kökschef! Bra chef!
En pax sa åt mig att vänta vid ingången till öltältet, där jag och Siri stod och språkade med en vakt, medan han gick för att köpa öl och det tänkte jag verkligen göra för det var en skitjävlabra pax. Sen gick jag. Smart tjej.
Vi handlar alltid något att äta och folköl på 7-Eleven på Shellmacken. Herrn som arbetar där pratar för jävla roligt och ser ut att vara utan livsglädje helt och hållet. Det är kanske inte så roligt, men roligt är att det är en mack utan bensin. Så vi gick dit även idag och vi hade så roligt att vi höll på att dö lite, men inte bara åt den stackarn utan även åt Mick och hans stelopererade höft. Jag lovar att även han skrattade. Siri och jag hade så ont i fötterna och tog oss därför fram så skevt att Mick till och med lade in ett ”ni går värre än jag” och så skrattade vi igen fast inte så att vi drog, men grät. Väl hos Mick somnade Siri innan hon hunnit lägga sig ned och jag och Mick satt och drack öl och pratade tills klockan fem då Mick gick och satte sig i sin säng för att räkna pengar och jag lade mig för att sova. Jag kunde inte somna. Jag hörde sedlar dras mot sedlar i alla fall en halvtimma. Och så var vi uppe klockan åtta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar